onsdag 28 juni 2017

The Enforcer



Titel: The Enforcer / Ligan
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1951
Regi: Bretaigne Windust & Raoul Walsh
I rollerna: Humphrey Bogart, Ted de Corsia, Roy Roberts, Zero Mostel

Handling: Åklagaren Martin Ferguson skulle gärna vilja se att gangsterbossen Mendoza hamnar i elektriska stolen. Men alla vittnen har en tendens att dö.

Omdöme: Även om denna film-noir inte har någon känd regissör (Bretaigne Windust) har den en stor stjärna i huvudrollen - Humphrey Bogart. Under inspelningen blev Windust så pass sjuk att en annan regissör fick tas in. Bogart lär då ha plockat in sin gode vän Raoul Walsh som filmade resten av filmen. Han ville dock inte ta åt sig äran utan lät den mindre kände Windust stå kvar som regissör. Det kom att bli Windusts sista långfilm, även om han senare jobbade en hel del på diverse tv-serier.



Bogart är distriktsåklagaren Martin Ferguson som är mycket nära att en gång för alla sätta dit den fruktade gangsterbossen Mendoza och skicka honom till den elektriska stolen. Mendoza är hjärnan bakom en verksamhet med lejda mördare som under en tio års period låtit mörda åtskilliga personer mot betalning. När huvudvittnet dör, måste Ferguson försöka gå igenom utredningen och vittnesuppgifterna i hopp om att hitta något som kan rädda rättegången innan Mendoza går fri.



Detta var en film jag hade sett en gång tidigare och mindes den som bra och hård, även om det var lite från själva filmen som man kom ihåg. Det är aldrig fel med en Bogart-noir, så enkelt är det. Det är också en film som inleder klart lovande och får en genast att bli intresserad när en stor skara poliser för nyckelvittnet i säkerhet i väntan på rättegången som ska hållas morgonen därpå. Vittnet är vettskrämt då han är övertygad om att Mendoza beordrat män att döda honom till varje pris.



Det blir en intressant tillbakablick som visar vad brottssyndikatet går ut på och hur det hela blev uppmärksammat av polisen. Det är en händelserik film som inte har många lugna stunder där mord beställs och genomförs. Vittnen är livrädda och dör till höger och vänster innan Martin Ferguson hinner komma till botten med det hela. Kanske inte riktigt så bra som jag ville minnas, men fortfarande bra. En tempostark noir med flera bra prestationer i mindre roller, och så Bogart som alltid är stabil. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

tisdag 27 juni 2017

Gifted



Titel: Gifted
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Marc Webb
I rollerna: Chris Evans, Mckenna Grace, Octavia Spencer, Lindsay Duncan

Handling: Frank Adler har uppfostrat sin sjuåriga systerdotter på egen hand. Men när flickan visar sig besitta extrem talang, inledes en kamp om vårdnaden med flickans mormor.

Omdöme: Vad jag inte visste på förhand var att regissören Marc Webb hade gjort (500) Days of Summer (2009), en film som inte var så tokig. Här har romantik bytts ut mot rent drama. I rampljuset står en liten sjuårig flicka och hennes morbror.



Mary (Mckenna Grace) är sju år och uppfostrad av sin morbror Frank (Chris Evans). Hennes enda vän är grannen tillika hyresvärdinnan Roberta (Octavia Spencer). Men nu är det dags för lilla Mary att börja skolan, något både Frank och Roberta har vissa farhågor om. Det visar sig att de har rätt. Mary är på en helt annan nivå än sina jämnåriga klasskamrater och henne lärarinna Bonnie (Jenny Slate) påkallar snart rektorns uppmärksamhet, och Franks.



Frank har uppfostrat Mary som en normal unge och vill att hon ska vara bland normala barn och vuxna, inte bland extremt begåvade och endast i en vuxen miljö. Franks mor och Marys mormor Evelyn (Lindsay Duncan) är dock av en annan uppfattning. Den snobbiga Evelyn ser i Mary vad hon såg i sin dotter, vilket gör att Evelyn vill ha vårdnaden om Mary. Det leder till en kamp om vårdnaden, men även om vad som är rätt för att Mary ska kunna få en någorlunda normal barndom och så småningom ett fungerande vuxenliv.



Det är på många sätt en relativt liten film som serverar ungefär vad man förväntar sig av en sån här historia, med några undantag. Här finns den gode och den onde, det är svart och vitt. Här finns ett kärleksintresse. Och här finns en unge mitt i och drabbas av de vuxnas beslut och girighet. Det är flickan i det hela som gör det till en något annorlunda historia och film. Det är helt enkelt inte vilken situation som helst.



På sätt och vis kan jag känna att det hela blir aningen för tillrättalagt. Att man sett det mesta förr. Det är inte heller gjort med så mycket känslor eller inlevelse som man hade önskat. Å andra sidan är det kanske inte en film som försöker skapa så mycket känslor, utan vill berätta denna historia och låta en sätta sig in i situationen själv. Lilla Mary spelas bra av Mckenna Grace och man känner för hennes situation. Synd bara att filmen känns lite för liten. Något saknas helt enkelt för att bli mer än ok, även om några scener sticker ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

måndag 26 juni 2017

Transformers: The Last Knight



Titel: Transformers: The Last Knight
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 2017
Regi: Michael Bay
I rollerna: Mark Wahlberg, Anthony Hopkins, Laura Haddock, Josh Duhamel, Stanley Tucci, John Turturro

Handling: Människan ligger i krig med Transformers, och Optimus Prime är försvunnen. Nyckeln till mänsklighetens framtida överlevnad ligger i det förflutna - i den begravda historien om hur Transformers först kom till Jorden. Krigets utgång vilar i händerna på en osannolik allians: Cade Yeager, Bumblebee, en engelsk lord och en Oxford-professor.

Omdöme: Efter att ha sett den första filmen Transformers (2007) som var ok och den andra Transformers: Revenge of the Fallen (2009) som var mindre bra, tog det ett tag innan det var dags att ta sig an en till film i serien (den femte för övrigt).



Michael Bay hade regisserat samtliga filmer i serien och personligen tror jag att han passade på att testa nya grejer och utveckla kamerorna och tekniken. Det blev liksom som ett projekt i projektet. Självklart lockar också de stora summorna han får för att göra dessa filmer, den saken är solklar. För kan det vara så kul och utmanande att göra filmer som dessa utan att det egentligen leder någonvart? Moroten att få fria händer, vad man än ber om att få leka med och få snuskigt med pengar för att göra det kan inte vara helt fel.



Säga vad man vill om Michael Bay, men han vet hur man underhåller och gör storslagna blockbusters. Även med den verklighetsbaserade och dramatiska 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2016) visade han att han kan göra lite djupare filmer i kombination med kraftfulla actionscener. Här gör han mycket med väldigt lite. Det finns nämligen inte mycket till handling, men vem bryr sig egentligen när det inte finns många lugna stunder under filmens speltid.



Med en speltid på 2.30 är det svårt att inte få några svackor, men det får man inte direkt här. Det är en actionspäckad film, precis som man kan förvänta sig när Michael Bay är i farten. Dessutom får man en hel del humor som allt som oftast funkar bra. Men mitt i allt bjuds man även på en del lite starkare scener. Svårt att säga att det är stämningsfullt då det mest är action på action. Men Bay är bra på att få ut mycket och fortfarande inte låta smöret rinna. Fast ibland är det på gränsen...



Ska eller behöver filmen vara så lång? Definitivt inte. Två timmar hade gott räckt och hade också varit att föredra. Gillar dock att Anthony Hopkins får så pass stort utrymme under filmens gång. Utan att egentligen behöva förta sig visar han hur stabil han är. Han passar bra som engelsk lord med robotbutler. Mark Wahlberg, vad kan man säga? Han är ju ingen vidare skådis, men funkar för det mesta i rollerna han får. För mig tidigare okända Laura Haddock kan man säga är en brittisk Megan Fox (som ju var med i de två första Transformers-filmerna). Hon lämnar väl inga direkta avtryck, även om man får säga att hon inte får mycket att jobba med. Då sticker Isabela Moner ut mer som unga Izabella.



Är man inte ett inbitet fan (vilket jag inte är) kan man gott gå in till en sån här film och endast förvänta sig lite underhållning och action för stunden. Och det är i princip vad man får, varken mer eller mindre. Det är svårt att känna något speciellt för karaktärerna eller transformers-robotarna, men helt oengagerad känner man sig inte. Hantverket från Michael Bay tycker jag inte ska underskattas, även om det "bara" är en blockbuster i mängden som är långt ifrån minnesvärd.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.3

---

Om visningen: Filmen sågs i IMAX och 3D. Själva formatet är det givetvis inget fel på. Att se filmen i IMAX kändes helt rätt på förhand och efter att ha sett filmen var den känslan oförändrad. Mycket är filmat med IMAX-kameror. 3D däremot har jag oftast svårt för och likaså här. Inte så att det direkt störde, men för att det inte kändes som det behövdes. Nu var det filmat i 3D (RealD 3D) och inte pålagt, men den hade lika gärna kunnat ses och göras utan.

söndag 25 juni 2017

Colossus: The Forbin Project



Titel: Colossus: The Forbin Project
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: Joseph Sargent
I rollerna: Eric Braeden, Susan Clark, Gordon Pinsent, William Schallert

Handling: Dr. Forbin är designern till den sofistikerade datorn kallad Colossus som kan styra USA:s kärnvapenförsvar. Kort efter att systemet aktiveras upptäcker den Guardians existens, Sovjets motsvarighet, tidigare okänd för det amerikanska försvaret. Båda datorerna insisterar på att de ska bli ihopkopplade, något båda parterna motvilligt går med på. Så snart länken är ihopkopplad blir de två datorerna en ny superdator som hotar världen med kärnvapenattacker om de kopplas isär.

Omdöme: Denna något kultförklarade film hade setts en gång för länge sen. Absolut noll mindes man från den, förutom att det handlade om datorer så klart. Självklart är en sån här film väldigt omodern när det kommer till de klumpiga datorerna och teknologin överhuvudtaget. Men filmen känns ändå tillräckligt modern i tankesättet och genomförandet. Det är nämligen ett oftast genomtänkt och ganska snyggt foto som känns futuristiskt utan att gå till överdrift.



Regissören Joseph Sargent må inte vara ett hushållsnamn. Tittar man på hans karriär är det en hel del serier och TV-filmer. Men en film sticker ut vid sidan av denna, och det är klassikern The Taking of Pelham One Two Three (1974). Lite intressant att manuset till denna (som bygger på en bok av D.F. Jones) står James Bridges för (ingen relation till Jeff). Han gjorde senare trevliga The China Syndrome (1979) och de två påminner en del om varandra (kärnkraftverk där, kärnvapen här t.ex.).



Ok, så Dr. Forbin (Eric Braeden) har skapat datorn Colossus som ska skydda USA. Den är helt självgående och presidenten (Gordon Pinsent) tillsammans med Dr. Forbin håller ett TV-sänt tal till folket. Men något går snett. Plötsligt meddelar Colossus att den känner av ett annat system. Det visar sig snart vara den ryska motsvarigheten Guardian. Innan forskarna med Dr. Forbin i spetsen, försvaret och presidenten vet vad som sker, har Colossus i princip tagit över och håller världen i ett järngrepp.



Något som blir tydligt direkt från början är att Dr. Forbin är en arrogant och självgod jävel. Han kör i princip över presidenten, CIA-chefen och de övriga och tror hela tiden han vet bäst. Det roliga är att man lär ha velat ha Gregory Peck i rollen, men valde sen att ta den okände tyskfödde Eric Braeden som är lite av en Gregory Peck-kopia (lite liknande röst också), fast utan charm och särskilt bra är han inte heller.



Eftersom man inte känner för Dr. Forbin och de övriga, blir det småroligt att se hur de tampas med Colossus och blir överlistade eftersom superdatorn hela tiden lär sig och blir smartare och smartare. Man tänker, varför drar de inte bara ut sladden? Eller varför har inte Dr. Forbin fixat en strömbrytare av något slag ifall något sånt här inträffar där de förlorar kontrollen över Colossus? Eftersom Dr. Forbin har en så överlägsen attityd hela tiden, tror man att han har full kontroll. Men det har han icke, och det gör att det blir lite komiskt, men även något skrämmande när man tänker att detta kan vara vad som väntar oss...






2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

lördag 24 juni 2017

Deadly Hero



Titel: Deadly Hero
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1975
Regi: Ivan Nagy
I rollerna: Don Murray, Diahn Williams, James Earl Jones, Treat Williams

Handling: Är Ed Lacy den tuffaste och bästa snuten i New York? När han dödar en man i ett kidnappningsdrama, blir han utropad till folkhjälte och en symbol för "den nya ordningen" i borgmästarvalet. Men redan efter ett par dagar börjar den kidnappade unga kvinnan tvivla på hur upplösningen av det blodiga dramat egentligen gick till. Hjälteglorian bleknar och den renhåriga snuten förvandlas till en hänsynslös mördare.

Omdöme: New York, mitten av 70-talet, polisfilm. Det för med sig vissa förhoppningar och förväntningar, men i ärlighetens namn ska de hållas ganska låga med denna film. Mycket riktigt inleder filmen både lite rörigt och svagt. Det är så där 70-tals sunkigt som är något charmigt och skitigt på ett sätt som gör att det känns desto mer autentiskt än dagens Hollywood-filmer. Det går helt enkelt inte att återskapa.



Ed Lacy (Don Murray) är en hårdnackad polis som tillsammans med sin kollega Billings (en ung Treat Williams i sin filmdebut) är först på plats till ett kidnappningsdrama i en lägenhet. Kidnapparen Rabbit (James Earl Jones) har tagit cellisten Sally (Diahn Williams) som gisslan och pressar hennes far på pengar. Lacy, som inte lägger fingrarna emellan, räddar Sally men skjuter sen kallblodigt förövaren till döds, mitt framför den skräckslagna Sally. Hon är givetvis evigt tacksam, men frågan är vad hon kommer säga under utredningen av vad som egentligen hände.



Det är svårt att se det här som en bra film. Den är lite väl sunkig på sina håll, även om filmens fotograf Andrzej Bartkowiak (i sin filmdebut) försöker med lite annorlunda kameravinklar då och då. Det är mest produktionen det är fel på där handlingen inte direkt får det att vattnas i munnen och där klippningen och ordningen på vissa scener känns konstig. Å andra sidan har filmen ett par scener och saker som funkar, vilket gör att man känner att den kunde gjort något mer. Upplösningen är också något svag, inte minst då man varit lite för uppenbar med en detalj under filmens gång som gör att man förväntar sig precis det som sedan sker.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.7

fredag 23 juni 2017

Modern Times



Titel: Modern Times / Moderna tider
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1936
Regi: Charlie Chaplin
I rollerna: Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Tiny Sandford

Handling: Den lille luffaren har fått anställning vid det löpande bandet. Han blir snart alienerad av det monotona arbetet och hamnar först på mentalsjukhus och sedan i fängelse. Väl ute igen lär han känna en ung hemlös flicka på rymmen och de två udda olycksfåglarna försöker klara sig så gott det går i den hårda omvärlden.

Omdöme: Att Charlie Chaplin tillhör de riktigt stora råder inget tvivel om. Hans filmer är tidlösa och budskapen är oftast lika starka som den träffsäkra humorn. Här får hans "The Tramp" det inte lätt när han arbetar i en fabrik med löpande bandet-principen och ständigt övervakas.



Precis som i The Kid (1921) och City Lights (1931) bjuds vi på en historia som i grunden ber oss ta hand om varandra. Här är det den hemlösa flickan spelad av söta Paulette Goddard (som skulle bli Chaplins hustru mellan åren 1936-1942) som får "The Tramp" att bli knäsvag och göra både en och två goda gärningar för hennes skull, och hon för honom.



Filmen är på många sätt samhällskritisk då den inte minst tar en titt på det hårda arbetslivet på den här tiden och på orättvisorna. Det är givetvis aktuellt än idag och en hel del känner man igen. De i topp har det bättre ställt än de kanske förtjänar och de på botten får sällan en chans att ta sig ur sitt enformiga arbete, om de ens har ett arbete vill säga.



Humorn är en viktig del i Chaplins filmer och den man alltid tänker på när man hör hans namn. Men utan budskapet och känslorna som skapas hade filmerna inte varit lika älskade som de är. Personligen finner jag inte denna som en av hans allra bästa, men den är fortfarande bra och så klart en klassiker. En orsak till varför den kanske inte riktigt funkar fullt ut för egen del är att den på sina håll känns lite spretig.



Det är svårt att inte uppskatta Chaplins skådespeleri och en del galna idéer som nästan bara han kunde komma på. Tänker inte minst på "ätmaskinen" som Chaplins karaktär får testa på sitt jobb under filmens inledning. Den sekvensen är klassisk och man minns den mycket väl från när man var liten och såg filmen. Sen är det intressant att Chaplin valde att fortsätta göra stumfilm trots att talfilmen sedan ett par år tillbaka var ett faktum. Fast helt utan tal och ljud är den inte. Svag fyra.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.5

torsdag 22 juni 2017

Underverden / Darkland



Titel: Underverden / Darkland
Genre: Kriminaldrama/Thriller/Action
Land: Danmark
År: 2017
Regi: Fenar Ahmad
I rollerna: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Jakob Ulrik Lohmann

Handling: Zaid njuter av livet som framgångsrik hjärtkirurg med takvåning och en gravid fru. En natt får han besök av sin lillebror Yasin som desperat ber om pengar, men som han bryskt avvisar i dörren. Kort därefter hittas Yasin misshandlad till döds och Zaid översköljs med skuldkänslor. Hans sorg övergår snabbt i vrede och Zaid blir helt besatt av att hitta den hänsynslösa gärningsmannen. Som en maskerad hämnare beger han sig ned i Köpenhamns kriminella undre värld i sökandet efter rättvisa och tvingas göra slutgiltiga val som kan förändra hela hans liv...

Omdöme: Ta en arabisk Vin Diesel och gör honom till något i stil med The Punisher (2004) så får man lite av en dansk motsvarighet. Det blir nämligen fallet när Zaid (Dar Salim) sätts i en för honom ohållbar situation och det enda sättet att få ro och upprättelse är om han själv tar hand om problemet.



Zaid är en framgångsrik hjärtkirurg, lever gott i sin takvåning med sin hustru Stine (Stine Fischer Christensen) som han väntar parets första barn med. Stine är förresten inte ett särskilt bra stöd under filmens gång och verkar inte förstå hans inre kamp. Zaids yngre bror har hamnat på andra sidan myntet och blivit inblandad med drogförsäljning och andra typer av kriminalitet. En dag behöver brodern hjälp och ber om en stor summa pengar av Zaid. Uppenbarligen är det inte första gången och Zaid är trött på att möta sin bror på det sättet. Han låter honom klara sig själv, utan att förstå hur allvarlig situationen är denna gång. Hans bror misshandlas nämligen till döds kort därefter.



Upplägget är inte särskilt komplicerat, man har sett det förut. Men man behöver inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Det är istället genomförandet som är viktigt och det lyckas denna danska film bra med. Dar Salim i huvudrollen är mycket bra filmen igenom och inger både ett sympatiskt och vettigt intryck, samtidigt som hans karaktär tar det lite väl långt längre in. Men det är inte så svårt att förstå. Precis som Frank Castle i nämnda The Punisher (2004) eller Paul Kersey i Death Wish (1974) får det vara nog när familjen drabbas och polisen står handfallna.



En intressant aspekt på det hela är att man inte sticker under stolen med hur situationen ser ut i förorterna, där småligister och kriminella tagit över och polisen inte sätter sin fot där. Det är alltså en både högaktuell samhällskritisk film i kombination med underhållning i form av en action/thriller som går fullt ut. Filmen är också gjord av en irakisk immigrant (kom till Danmark på mitten av 80-talet som liten pojk) som inte förskönar läget eller försöker sopa det under mattan som en mer politiskt korrekt regissör förmodligen hade gjort.



Är det en sak man kan ha lite invändningar emot så är det att en del våldshandlingar borde få mer ödesdigra resultat, även om de flesta får det. Tänker främst på när någon blir sparkad i huvudet ett flertal gånger och inte får både tänder utsparkade, käken avsparkad och förmodligen hjärnskador. Nu finns det en förklaring till varför huvudpersonen klarar ett och annat och det är helt ok. Däremot hade jag nog velat se lite mer tecken på att det faktiskt lämnar men på något sätt.



Det filmen bl.a. gör bra är flera sköna mellanpartier där Zaid är ute om nätterna och åker runt på sin motorcykel till skönt passande musik. Det är genomgående en snygg film att titta på med stämningsfull musik som gör att man inte alltid behöver så mycket mer. Tycker även det är bra att filmen inte bara utspelar sig i kriminella-/gängmiljöer som befarat. Kanske att filmen tar lite för god tid på sig på sina håll, men mest gör det att man får följa Zaid och låta Vin Diesel... eh, Dar Salim få göra en fin prestation i huvudrollen. Svag fyra.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.6

onsdag 21 juni 2017

Dracula: Dead and Loving It



Titel: Dracula: Dead and Loving It / Dracula: Död men lycklig
Genre: Komedi/Fantasy/Skräck
Land: USA/Frankrike
År: 1995
Regi: Mel Brooks
I rollerna: Leslie Nielsen, Peter MacNicol, Harvey Korman, Mel Brooks

Handling: Fastighetsmäklaren Renfield säljer ett engelskt gods till en greve Dracula. Han hypnotiseras till att bli Draculas "slav" och följer denne på hans färd till England. Där misstänks det snart att en vampyr härjar...

Omdöme: Med Mel Brooks filmer vet man oftast ungefär vad man kan förvänta sig. Vissa gånger är det mer lyckat än andra. En sak är iallafall säker och det är att man får sig ett par billiga skratt. På sätt och vis skulle man kunna säga att filmen påminner om en blandning mellan Roman Polanskis skräckkomedi The Fearless Vampire Killers (1967) och Mel Brooks egna klassiker Young Frankenstein (1974).



Valet att ha Leslie Nielsen i rollen som greve Dracula skulle man nästan kunna kalla för ett snilledrag. Han inbringar skratt nästan per automatik varje gång han är med. Nielsen gör verkligen vad han kan med rollen och hans brytning är klockren. Det är därför synd att de övriga håller en så pass mycket lägre nivå. Tänker inte minst på Peter MacNicol som blir riktigt jobbig i rollen som Draculas slav, Renfield. Mel Brooks är själv med på ett hörn som professor Van Helsing och funkar väl någorlunda väl trots att han är en usel skådis.



Gillar inte kulisserna och studiokänslan man genomgående känner under filmens gång. Nu är det självklart inte det som är det viktigaste utan det är humorn. Men det hade kunnat höja helhetsupplevelsen en del om det varit snyggt inramat, lite som tidigare nämnda Young Frankenstein var. Den stora skillnaden är ju dock att det är en klassfilm medan denna mest känns som en billig lågbudgetvariant. Det betyder inte att den inte kan vara smårolig och Leslie Nielsen stjäl alltså showen och gör filmen värd en titt. Några roliga scener får man allt, men godkänt når den inte riktigt upp till.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.8