måndag 22 januari 2018

Wonder



Titel: Wonder
Genre: Drama
Land: USA/Hong Kong
År: 2017
Regi: Stephen Chbosky
I rollerna: Jacob Tremblay, Julia Roberts, Owen Wilson, Izabela Vidovic

Handling: Berättelsen följer August "Auggie" Pullman som föds med ett handikapp i form av ett deformerat ansikte och följer hans första tid i en allmän skola och hur han bemöts av andra skolkamrater.

Omdöme: Vad skulle hända om Owen Wilson med sin näsa och Julia Roberts med sin mun skulle få en son ihop? Ja, det kan man lite elakt säga är Auggie (Jacob Trembley) med sitt deformerade ansikte. Auggie har genomgått åtskilliga operationer för att försöka rädda hans vanskapta ansikte. Mamma Isabel (Julia Roberts) har lagt sina studier på is för att kunna fokusera på sin son och ge honom hemundervisning.



Nu är det dags för Auggie att börja skolan i mellanstadiet. Han är givetvis vettskrämd och går helst omkring i sin astronauthjälm och skapar sin egen drömvärld. Men nu är det dags att möta verkligheten. Möta andra barn i samma ålder. Hemma har han alltid varit skyddad av mamma Isabel, pappa Nate (Owen Wilson) och storasyster Via (Izabela Vidovic). I skolan kommer han vara helt ensam och utlämnad. Och barn kan vara ganska elaka och grymma...



Detta är en typisk feelgood-film, tyvärr gjord på ett alltför Hollywoodskt sätt. Auggie är givetvis en ovanlig pojke som inte har det lätt. Han målas upp som en bra och snäll liten pojke, men framstår i vissa stunder som en lillgammal besserwisser, och det kan man ha lite svårt för. Fast det visar sig också bli lite av poängen då Auggie får lära sig att allt inte bara kretsar runt honom. Han har alltid varit van vid att han får som han vill och att familjen prioriterar hans behov och skyddar honom.



En av de mer underskattade delarna med filmen blir de olika sidohistorierna som berättas lite kort där man får följa det hela ur några olika karaktärers synvinkel. En av dessa är storasyster Via som visar sig vara karaktären man känner för mest. Hennes situation är inte enkel då hon alltid känt sig åsidosatt av sina föräldrar, inte minst av mamman. Via vill också det bästa för sin lillebror som hon älskar. Men det är inte så konstigt att hon känner sig osedd. Hennes historia blir den man fastnar för mest helt enkelt. Hon och Owen Wilson som pappan bör sägas, även om han inte får så stort utrymme som man hade önskat.



Tyvärr visar sig filmen inte lyckas göra det här till en riktigt bra film. Det kändes som det fanns något på gång då den skapar en ganska trevlig miljö och är någorlunda mysig. Men ju längre in man kommer, ju mer tillrättalagt känns det. Till slut blir det till stor del klichéfyllt istället för att våga gå sin egen väg och bjuda på något lite nytt och annorlunda. Filmens första halva är bättre än den andra, vilket givetvis är synd då man gärna ser att det blir bättre och bättre än tvärtom...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.1

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 23:e februari.

söndag 21 januari 2018

The Leisure Seeker



Titel: The Leisure Seeker / En sista semester
Genre: Drama/Komedi/Äventyr
Land: Italien/Frankrike
År: 2017
Regi: Paolo Virzì
I rollerna: Helen Mirren, Donald Sutherland, Janel Moloney, Christian McKay

Handling: Spencers är ett äldre par som levt ett långt och lyckligt liv tillsammans. Åldern börjar dock ta ut sin rätt och de bestämmer sig för att dra iväg på en roadtrip i sin gamla husbil genom hela USA innan det är för sent. Deras slutdestination är Hemingways hus i Key West, Florida. Ella är den drivande i förhållandet men mest för att John lider av Alzheimers och ibland får för sig att göra de mest tokiga saker. Ella har sina egna demoner.

Omdöme: Hade det inte varit för Donald Sutherland och Helen Mirren hade denna film kanske inte lockat lika mycket. Visst finns det andra veteranskådespelare där ute som hade kunnat göra filmen värd att se, men dessa två är både bra och som jag alltid gillat och känt mig komfortabel med. Exakt vad det skulle vara för typ av film var dock lite oklart på förhand. En ren komedi? Ett rent drama? Det visar sig vara en kombination av de två.



Filmen bygger på en bok av den amerikanske författaren Michael Zadoorian och har regi av italienaren Paolo Virzì som i princip endast gjort italienskspråkig film tidigare. Här utspelar sig det hela i USA där det äldre gifta paret Ella (Helen Mirren) och John Spencer (Donald Sutherland), till sina vuxna barns förtret, plötsligt en dag tagit sin gamla husbil kallad "The Leisure Seeker" på en roadtrip.



Barnen är oroliga då föräldrarnas tillstånd är långt ifrån optimalt för att ge sig ut på vägarna. Ella går uppenbarligen på någon slags behandling och tar medicin mot sin smärta. John å sin sida har problem med minnet då han lider av Alzheimers. Som beläst och talför i sina glansdagar som gammal lärare i litteratur, är det extra tungt för honom och inte minst Ella att han för det mesta inte längre är sig själv. Men då och då kommer den gamle John tillbaka till Ella och de kan njuta av sina sista lyckliga stunder tillsammans.



Detta är en både varm, rolig och hjärtskärande film, precis som man önskar sig när dessa två duktiga skådespelare är med. För det hade varit bortkastat om man bara gjort det till en ordinär och lite lättsam komedi. Det hela får mig att tänka lite på Lovely, Still (2008) som dock inte är någon komedi utan ett renodlat romantiskt drama med en utmärkt Martin Landau på ålderns höst. Men den har en del likheter som fick mig att tänka på den. Båda handlar mycket om att få uppleva de sista lyckliga stunderna tillsammans samtidigt som de nära och kära går igenom toppar och dalar.



Även om Donald Sutherland och Helen Mirren båda är utmärkta, så är det lite si och så med birollerna. De vuxna barnen spelade av Janel Moloney och Christian McKay är svaga, inte minst sistnämnda. Men även en del karaktärer de stöter på under resans gång är av det svagare slaget. Skönt nog får Mirren och Sutherland mycket att jobba med och man kan njuta av deras samspel och historia i princip helt och hållet. Dessutom är det en på många sätt mysig roadmovie som tar en från den amerikanska östkusten ner till den södra spetsen av Florida med vackert landskap, humor och värme.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.3

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 16:e mars.

lördag 20 januari 2018

Katie Says Goodbye



Titel: Katie Says Goodbye
Genre: Drama
Land: USA/Frankrike
År: 2016
Regi: Wayne Roberts
I rollerna: Olivia Cooke, Christopher Abbott, Mary Steenburgen, Mireille Enos, James Belushi

Handling: En godhjärtad 17-årig tjej prostituerar sig för att övervinna fattigdom och uppfylla sin dröm om ett nytt liv i San Francisco.

Omdöme: Katie (Olivia Cooke) är en rar, glad, godhjärtad och oförstörd 17-årig tjej som bor med sin mamma Tracey (Mireille Enos) på en s.k. trailer park. Hon jobbar som servitris på ett rastställe som ägs och drivs av Maybelle (Mary Steenburgen), och tjänar lite extra vid sidan om med att prostituera sig för de förbipasserande i området. Hon har hela tiden glatt humör som till stor del beror på att hon sparar ihop för att en vacker dag kunna ta sig ut till San Francisco.



En dag börjar en ny mekaniker på bilverkstan intill raststället. Bruno (Christopher Abbott) får genast hjärtat att slå fortare på Katie som inte är sen med att bjuda ut den mystiske främlingen. Men frågan är om denna främling kan visa sig bli direkt eller indirekt farlig för Katie. För hans närvaro sätter igång en rad händelser som kommer utsätta henne för en hel del nya situationer som hon kanske inte kan hantera.



Detta blir en film som känns som ett ordentligt slag i magen - på ett bra sätt. För den bygger upp Katie på ett sådant sätt att du inte annat än kan gilla och känna för henne. Olivia Cooke är utmärkt och otroligt naturlig i rollen. Det känns så självklart för henne filmen igenom, vare sig hon är på toppen eller på botten av sin känslokurva. Det hela förstärks av att hon får gå igenom saker som man inte önskar någon, i synnerhet inte henne. Hon förtjänar helt enkelt bättre.



Även om Olivia Cooke är outstanding så bjuder filmen genomgående på starka prestationer. Christopher Abbott som Bruno fick jag först upp ögonen för när han spelade titelrollen i starka James White (2015). Man kan lite lätt säga att det är hans motsvarighet till rollen Olivia Cooke spelar här. Veteranen Mary Steenburgen har en sympatisk roll att spela och övertygar också. Mireille Enos som mamman, som påminner en del om mamman i The Florida Project (2017), är även hon bra. Och så får man inte glömma James Belushi som förvisso bara är med på ett hörn, men ändå gör exakt vad han ska.



En typisk festivalfilm som vann Impact Award på Stockholm Filmfestival för bästa regidebut. Wayne Roberts, som även skrivit manuset, har lyckats ge filmen en hel del själ och hjärta samtidigt som han fått ut det mesta ur sina skådespelare. En intressant notering är att filmen har en del gemensamt med Federico Fellinis klassiker Le notti di Cabiria / Nights of Cabiria (1957) med en utmärkt Giulietta Masina, precis som Olivia Cooke är här.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 19:e januari.

fredag 19 januari 2018

You Were Never Really Here



Titel: You Were Never Really Here
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 2017
Regi: Lynne Ramsay
I rollerna: Joaquin Phoenix, Ekaterina Samsonov, Alessandro Nivola, Judith Roberts

Handling: En krigsveterans försök att rädda en ung flicka från sextrafficking går fruktansvärt fel.

Omdöme: Joe (Joaquin Phoenix) är minst sagt mörbultad och sliten, både på utsidan och insidan. Han har gått igenom en hel del och sett sådant vanliga människor inte behöver se. Inte bara för att han är en återvänd krigsveteran, utan även för att hans uppväxt varit milt uttryckt tumultartad. Det har satt djupa ärr som format honom till den han är nu.



Joe får diverse uppdrag. Han tar helt enkelt kontrakt för att "röja upp". När han en dag får i uppdrag att lokalisera den bortrövade dottern till en senator och ge förövarna vad de tål, triggar det en blodig och våldsam resa. Joe, som lever med sin gamla och slitna mor, tampas ständigt med sina inre demoner. Hans förflutna gör sig dagligen påmint och han blir något av en tickande bomb.



Det blir en film som man skulle kunna säga blir lite som om man slog ihop Taxi Driver (1976) med Oldboy (2003). Vad som skiljer sig från dessa två filmer är främst att det här blir desto mer ojämnt. Filmen blandar och ger lite för mycket för att kännas helt lyckad. Den öppnar t.ex. klart lovande till skön synthmusik och bygger upp en stämning som bådar gott. Denna återvänder lite då och då, men hade önskat att filmen blivit intensivare. Man känner sig inte helt inne i Joes handlingar, trots att det på sina håll blir rejält brutalt och blodigt.



Joaquin Phoenix är mycket bra som Joe och får även bära ett tungt lass då det i princip bara är fokus på hans karaktär. Detta känns lite synd då filmen blir lite väl enkelspårig på så vis. Men det finns något här som absolut funkar och lockar. Hade bara velat ha lite mer av det filmen gör bra, att man trissat upp stämningen och intensiteten något varv. Det hade filmen tjänat på och kunnat göra detta till en ny favorit.






4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 23:e mars.

torsdag 18 januari 2018

Mina favoritprestationer - 1942

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Ingrid Bergman (Casablanca)

Som hjärtekrossaren Ilsa Lund.



Humphrey Bogart (Casablanca)

Som den cyniske nattklubbsägaren Rick Blaine.



Peter Lorre (Casablanca)

Som lurige småskurken Ugarte.



Edward G. Robinson (Larceny, Inc.)

Som gentlemannatjuven "Pressure" Maxwell.



Claudette Colbert (The Palm Beach Story)

Som den gifta Geraldine "Gerry" Jeffers.



Gary Cooper (The Pride of the Yankees)

Som baseballlegendaren Lou Gehrig.



Alan Ladd (This Gun for Hire)

Som yrkesmördaren Philip Raven.



Veronica Lake (This Gun for Hire)

Som femme fatale Ellen Graham.



Carole Lombard (To Be or Not to Be)

Som skådespelerskan Maria Tura.



James Cagney (Yankee Doodle Dandy)

Som den mångsidige artisten och underhållaren George M. Cohan.

onsdag 17 januari 2018

Lady Bird



Titel: Lady Bird
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2017
Regi: Greta Gerwig
I rollerna: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Lucas Hedges, Timothée Chalamet

Handling: Under det tidiga 2000-talet växer en ung och estetiskt lagd sjuttonårig tjej upp i Sacramento, Kalifornien.

Omdöme: Detta känns som en typisk indie- och festivalfilm. För regi och manus står Greta Gerwig som annars gjort sig känd för sina roller i just indie- och festivalfilmer, i många fall av samarbetspartnern Noah Baumbach. Här testar hon alltså vingarna själv, men har inte sig själv i huvudrollen. Den axlas av Saoirse Ronan som passar bättre att spela en sjuttonåring.



Det känns ganska tydligt att Saoirse Ronan i mångt och mycket spelar en ung Greta Gerwig, så känns det åtminstone. Christine, eller Lady Bird (Ronan) som hon kallas, går igenom tonåren med att växa upp i Sacramento i Kalifornien. Hennes föräldrar är inte rika, men de gör sitt bästa för att Lady Bird ska få en så bra framtid som möjligt. Mamma Marion (Laurie Metcalf) är ofta hård och rak med sin dotter, något som skapar något av en rebellisk ådra inom Lady Bird. Pappa Larry (Tracy Letts) å sin sida är desto snällare, även när han borde vara hårdare.



Lady Bird drömmer om att komma bort från Sacramento. Ja, hon drömmer om att gå på college på östkusten, i New York. Hon går igenom diverse tonårsproblem och genomgår en identitetskris. Hon har en bästa vän i Julie (Beanie Feldstein) och sjunger i skolkören där hon blir förtjust i Danny (Lucas Hedges). Men när hon får upp ögonen för den desto coolare Kyle (Timothée Chalamet) som är med i ett band, förändras hon och söker upp nya vänner i hans bekantskapskrets.



Saoirse Ronan som Lady Bird tillsammans med Laurie Metcalf och Tracy Letts som föräldrarna funkar bra, inte minst när de spelar mot varandra. Det blir aldrig krystat och trots att de båda kvinnliga karaktärerna inte alltid är de trevligaste eller snällaste personerna, så har man oftast förståelse för dem. Alla känns de mänskliga och det ska Greta Gerwig ha beröm för, både som regissör och manusförfattare.



I ärlighetens namn känns filmen något lättviktig för att nå upp till högsta nivå som en sån här film har kapacitet för. Den har humor och den har familjedramat, och båda delarna funkar någorlunda väl. Det är inte en renodlad ungdomsfilm då den känns vuxnare än så. Samtidigt är den varken jätterolig eller jättedramatisk. Hade åtminstone velat se att man lyckats riktigt bra med det ena eller det andra. Missförstå mig inte. Det är inte alls dumt och överlag får man till det helt ok, men det är en bra bit kvar till att bli riktigt bra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.0

tisdag 16 januari 2018

The Commuter



Titel: The Commuter
Genre: Action/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2018
Regi: Jaume Collet-Serra
I rollerna: Liam Neeson, Vera Farmiga, Patrick Wilson, Sam Neill

Handling: En affärsman på väg hem med pendeltåget blir inblandad i en kriminell konspiration som inte bara hotar hans liv, utan även de runt omkring honom.

Omdöme: När det vankas gubbaction med Liam Neeson blir man lite nyfiken. Han återförenas med spanskfödde Jaume Collet-Serra som han gjorde Unknown (2011), Non-Stop (2014) och Run All Night (2015) med. Man kan lite lätt se detta som en fortsättning på Non-Stop (2014). Den enda skillnaden är egentligen att man förflyttat handlingen från ett flygplan till ett tåg. Dessutom kommer jag att tänka på en liten film vid namn 13 Sins (2014) där huvudpersonen precis som här kontaktas av någon som erbjuder pengar mot att han utför saker, samtidigt som han ständigt övervakas.



Michael (Liam Neeson) har tagit samma pendeltåg till och från jobbet i tio års tid. Han känner de flesta som pendlar fram och tillbaka. Men denna dag blir inte som andra. Han har nämligen precis blivit av med sitt jobb och när han kliver på pendeltåget hem upptäcker han att hans mobil är borta. Han blir så småningom kontaktad av en kvinna vid namn Joanna (Vera Farmiga) som kommer med ett förslag. Hon vet att han är en f.d. New York-polis och därför rätt man för jobbet. Och det är att hitta någon på tåget som inte hör dit och som har en väska som han ska sätta en GPS-sändare på. Det blir upptakten på en skrämmande helvetesresa för Michael och medpassagerarna.



Jag gillar upplägget och premissen. Sen är frågan hur man ska ta vara på det hela och göra det till en fungerande långfilm. I princip hela filmen utspelar sig ju ombord pendeltåget och då krävs en del finurliga lösningar, vändningar och några fler intressanta karaktärer än bara huvudpersonen. Riktigt så blir det inte. Det blir något för enformigt efter ett tag och istället för att bli tätare och bättre ju längre in man kommer, blir det för överdrivet och orealistiskt.



Det som ändå håller intresset uppe under stora delar av filmen är ändå mysteriet som bakats in i det hela. Man har flera misstänkta ombord på tåget och det är nästan så tankarna går till Agatha Christie och hennes mysterium. Nu är Liam Neeson ingen Hercule Poirot eller liknande, utan snarare en man som bröstar upp sig och tar i med hårdhandskarna när det krävs. Actionscenerna känns dock något trötta och bjuder precis som filmen inte på något man inte sett förr. Det är inte Neesons fel utan främst regin av Jaume Collet-Serra som inte heller övertygade med de tidigare nämnda samarbetena. Det är helt enkelt något liknande här och når inte upp till nästa nivå som man hade önskat sig.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

Best of 2018



Övriga noterbara filmer:

The Commuter

måndag 15 januari 2018

The Shape of Water



Titel: The Shape of Water
Genre: Drama/Fantasy/Romantik/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2017
Regi: Guillermo del Toro
I rollerna: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Michael Stuhlbarg, Octavia Spencer

Handling: Mitt under det kalla kriget 1962, jobbar Elisa som städerska på ett statligt laboratorium. En dag upptäcker hon och hennes kollega Zelda ett hemligstämplat experiment och hennes liv förändras drastiskt.

Omdöme: Man kan på sätt och vis säga att Guillermo del Toro här återvänder till stilen från El laberinto del fauno / Pan's Labyrinth (2006). Det är en saga som utspelar sig under en tid av krig, åtminstone det kalla kriget här. Det är fantasy kombinerat med hur världen såg ut i början av 1960-talet. Det är även romantik i form av förbjuden och omöjlig kärlek.



Farhågorna med denna film kom i form av att det hela skulle bli för mycket med en romans mellan en stum städerska och en varelse. Även att det kunde bli någon slags musikal av det hela. Nu blir det inte riktigt så, även om både det ena och det andra uppfylls. Skönt nog inte i den utsträckning som befarat, åtminstone vad gäller musikalen då det endast är ett kortare nummer i form av en dröm. Vad gäller romansen så känns det snarare som en erotisk fantasi och som sådan blir det hela något intressantare än väntat.



Sally Hawkins spelar Elisa som är en stum städerska. Hon bor granne med konstnären och vännen Giles (Richard Jenkins) ovanför en för det mesta tom singelbiograf. Elisa har även en vän i form av arbetskamraten Zelda (Octavia Spencer) som hon jobbar natt med när de städar på ett statligt laboratorium. En dag förs en varelse dit och ett hemligstämplat experiment inleds. Det hela övervakas av vetenskapsmän ledda av Dr. Hoffstetler (Michael Stuhlbarg) och säkerheten sköts av Strickland (Michael Shannon) som jobbar åt militären.



Det tar inte lång tid för Elisa att börja kommunicera, fatta tycke för och tycka synd om varelsen som lever i vatten. Den enda hon kan anförtro sig om hemligheten och sina planer är grannen Giles. Tillsammans planerar de att få ut varelsen därifrån. Men det är något Strickland inte kommer tillåta bara så där. Och vad har ryssarna i görningen? De vill inte att amerikanarna ska få en chans att få nytta av denna varelse som skulle kunna användas emot dem.



Även om alla funkar bra och sköter sig, sticker trion Sally Hawkins, Michael Shannon och Richard Jenkins ut på olika sätt. Hawkins med varelsen blir ju lite som skönheten och odjuret, även om hon kanske inte direkt är en klassisk skönhet men naturligt passande. Shannon är mest elak och det är han bra på. Jenkins får överraskande mycket att jobba med och får ut det mesta ur rollen.



Det som sticker ut mest med filmen är hur väl man lyckats med att få fram eran det utspelar sig i. Det är ett mycket elegant och skickligt foto där den turkosa (eller blågröna) färgen får en framstående roll. Det gör mycket för helheten när eran fångas så snyggt som här. Dessutom är TV:n ofta på hos Giles med diverse sångnummer från filmer och liknande vilket skapar en mysig stämning. Något bättre än väntat överlag, även om jag personligen hade föredragit att få se lite mindre av varelsen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0