måndag 23 oktober 2017

Neds (Non-Educated Delinquents)



Titel: Neds / Non-Educated Delinquents
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Frankrike/Italien
År: 2010
Regi: Peter Mullan
I rollerna: Conor McCarron, Peter Mullan, Louise Goodall, Marianna Palka

Handling: Det är tidigt 70-tal i arbetarklassens Glasgow där en överviktig tonårskille försöker bryta sig loss från sitt sociala arv, men successivt närmar han sig det trasiga familjeledet.

Omdöme: Första gången Peter Mullan verkligen lämnade avtryck på mig var i Tyrannosaur (2011), men han hade även varit med i storfilmer som bl.a. Braveheart (1995) och Trainspotting (1996) skotte som han är. Som regissör hade jag sett hans vinnarfilm på Venedigs filmfestival, The Magdalene Sisters (2002). Denna film kom att vinna på San Sebastian.



Denna historia, som är inspirerad av Peter Mullans egen uppväxt i Glasgow under 70-talet, följer den unge John McGill (Conor McCarron). Han har en äldre bror som är en ökänd bråkstake i trakten och en far (spelad av Peter Mullan själv) som är en alkoholist som är allt annat än trevlig att ha i huset. John själv är en mycket duktig elev och verkar inte alls gå i samma fotspår som sin bror och far. Men en sommar några år senare förändras han och faller in i en nedåtgående spiral...



Conor McCarron i huvudrollen är duktig och känns genuin. Så är det inte med alla då det är lite blandad kvalité på prestationerna, men han är alltså bra och det mesta kretsar också kring honom. Musikvalen är på sina håll lite suspekta och fångar inte riktigt tonen i scenerna. Däremot blir det bättre längre in i filmen. När man närmar sig slutet nöjer man sig med att använda komponerad musik till filmen och då blir det desto bättre och mer stämningshöjande. Synd att man inte valde att göra så från början, alternativt använt mer passande musik tidigare under filmen.



Man har lite svårt att bli helt indragen i den här filmen. Det blir liksom svårt att känna för karaktärerna och i synnerhet John som oförklarligt går från att vara en toppelev till att bli en buse. Men det är ju det som man vill visa upp, att det finns i honom. Att det inte är något han eller andra i samma situation kanske bestämmer, utan det kommer fram när man minst anar det. Filmen har något och är inte tokig, men det blir inte förrän mot slutet som den stundtals blixtrar till. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

söndag 22 oktober 2017

Magical Girl



Titel: Magical Girl
Genre: Drama/Thriller
Land: Spanien/Frankrike
År: 2014
Regi: Carlos Vermut
I rollerna: Bárbara Lennie, Luis Bermejo, José Sacristán, Lucía Pollán

Handling: Desperat att uppfylla sin döende dotters sista önskan, störtar en sörjande man in i en virvelvind av utpressning och bedrägeri.

Omdöme: San Sebastian-vinnare som inte är någon fantasy eller liknande trots titeln. Till en början tror man att det kan komma att bli det då en far till en 12-årig flicka finner hennes dagbok med tre önskningar. 1) Kunna bli vem som helst. 2) Få den där unika japanska klänningen kallad "Magical Girl". 3) Bli 13 år. Flickan har nämligen leukemi och diagnosen ser mörk ut. Pappan vill åtminstone ge sin ögonsten en av önskningarna - Magical Girl-klänningen. Problemet är bara att han förlorat sitt jobb som lärare och klänningen är dyr, mycket dyr.



Det blir början på en "three headed monster"-historia. Nej, inte en saga om ett monster med tre huvuden. Tre historier med tre huvudpersoner som blir till en. Pappa Luis (Luis Bermejo) jakt efter pengar till klänningen blir nämligen katalysatorn i denna lite annorlunda spanska film. Det blir startskottet som kommer påverka flera människors liv. Alla menar de egentligen väl, men ändå blir det så fel...



Ju mer jag tänker på filmen, ju mer växer den. För den drar inte på för fulla muggar som den skulle kunna göra. Istället har den en relativt lågmäld stil trots att vi möter den desperate pappan Luis, den psykiskt labila unga kvinnan Bárbara (Bárbara Lennie) och så Damián (José Sacristán), en f.d. mattelärare som suttit tio år i fängelse för vad man bara kan tänka sig.



Det är mycket det man inte får se som blir effektivt. Sådant man lämnar åt tittaren att fylla i själv. Man behöver inte se och veta precis allt. Det blir nästan bättre så. Det betyder inte att man känner sig lurad på konfekten eller liknande, för det finns gott om scener och situationer som sätter sig. Helt enkelt en välskriven film som förlitar sig på ett bra manus och där man undrar hur det ska gå. Nej, det är nog mer än en stark trea, på gränsen till en svag fyra när man tänker tillbaka på allt...



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

lördag 21 oktober 2017

Pieta



Titel: Pieta
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Sydkorea
År: 2012
Regi: Kim Ki-duk
I rollerna: Lee Jung-Jin, Jo Min-soo, Woo Ki-Hong, Kang Eunjin

Handling: Gang-do är en skrupelfri lånehaj. En dag får han besök av en främmande, medelålders kvinna som hävdar att hon är hans sedan länge försvunna mamma.

Omdöme: Vinnaren på Venedigs filmfestival i regi av Kim Ki-duk, en regissör som man sett ett par filmer av tidigare. Det är en regissör som har en något provokativ och utmanande stil. Vissa gånger lyckas det, andra gånger inte. Spring, Summer, Fall, Winter... and Spring (2003) är hans bästa - en fin, meditativ och unik filmupplevelse.



Här handlar det om Gang-do som lever ensam i en liten lägenhet och jobbar som indrivare åt en lokal gangster som lånar ut pengar till småföretagare. Räntan på de lånade pengarna är skyhög och eftersom ingen har en möjlighet att betala tillbaka, måste Gang-do driva in skulden genom att arrangera arbetsskador så att skulden kan betalas tillbaka via försäkringen. Men det lämnar spår efter sig då det inte bara påverkar småföretagarnas levebröd utan även deras privatliv. Det gör att Gang-do får många potentiella fiender som vill hämnas. När en kvinna plötsligt dyker upp en dag, tror han att det är just det som sker, att en familjemedlem till en småföretagare vill hämnas. Men hon verkar istället vara hans egen mor som lämnade honom kort efter födseln...



Som så många gånger förr i koreansk film är det på sina håll brutalt och med inslag man inte ser varje dag. För Kim Ki-duks del är det dock inte helt oväntat. Det får en emellanåt att rygga tillbaka samtidigt som det blir lite gripande. Det är långt ifrån det vackraste man sett, både sett till historien och fotot. Många gånger känns det något amatörmässigt med skarpa inzoomningar och en del annat som man inte riktigt är van vid att se i koreanska filmer. Annars är det mycket annat som är typiskt koreanskt och alltså typiskt för Kim Ki-duk.



Historien är det inte något direkt fel på. Relationen mellan Gang-do och kvinnan gör att Gang-do får en annan syn på livet och värdesätter att någon bryr sig om honom. Givetvis blir inte allt så enkelt eller en dans på rosor. Nej, här finns inga "vinnare" då det är en allt annat än munter historia man bjuds på. Särskilt bra är det inte heller och faller nog inte alla i smaken då det är lite annorlunda och udda. Svag trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.2

fredag 20 oktober 2017

Smooth Talk



Titel: Smooth Talk
Genre: Drama
Land: USA/Storbritannien
År: 1985
Regi: Joyce Chopra
I rollerna: Laura Dern, Treat Williams, Mary Kay Place, Elizabeth Berridge

Handling: Den 15-åriga Connie börjar mer och mer upptäcka sin sexualitet och flörtar med allt fler killar. Dock ändras allt när hon träffar den mystiske och äldre Arnold Friend.

Omdöme: I denna Sundance-vinnare ses 15-åriga Connie (Laura Dern) spendera sommaren med sina två jämnåriga tjejkompisar (men hon känns äldre och Dern var 17-18 år). Där hemma finns hennes mamma som hon känner jämnt och ständigt tjatar på henne, hennes far som är glatt ovetandes om det mesta och hennes syster June som är "den perfekta dottern".



Connie lever som i en bubbla där allt ska kretsa kring henne själv. Hon och hennes tjejkompisar går ofta till "the mall" där de kan spendera flera timmar med att spana efter killar och gå på bio. En av kompisarna vill dock inte hålla på med killar så det blir ofta bara Connie och Laura som experimenterar. Det går så långt att de börjar gå till ett hak som är ett tillhåll för kärlekspar och de som raggar upp tjejer. Det är där hon första gången stöter på den mystiske och klart äldre killen som kommer visa sig vara Arnold Friend (Treat Williams).



Detta är en coming of age-film med inslag av en del romantik och även spänning. Det är inte den typiska 80-tals ungdomskomedin som man sett så mycket av (och som oftast brukar vara lyckad). Här är det lite allvarligare och utforskar väl egentligen hur det är/kan vara för en ung tjej som tror hon vet bäst och upplever nya känslor. Hennes mamma och syster må vara tjatiga i hennes ögon och öron, men de vill bara hennes bästa. Frågan är om hon upptäcker det för sent när saker gått för långt eller om hon inser att det kan vara bättre att ta det lite lugnare med killarna.



Det man tar med sig av filmen när eftertexterna rullar är att filmen blir något konstig i och med att Treat Williams och hans karaktär Arnold Friend dyker upp under filmens senare delar. Det är helt enkelt något udda med honom och det gör att scenerna mot slutet inte riktigt funkar. Nu har det en förklaring, åtminstone så som jag tolkar det hela. Det är nämligen lite öppet för tolkning.



Sista biten av filmen funkar tyvärr inte riktigt och det gör att filmen tappar i mina ögon. Arnold Friend kunde blivit en bra och mystisk karaktär, men istället dribblar man bort en chans till något mer. Som sagt så är det öppet för tolkning med hans karaktär och scenerna med honom, så det finns en poäng med det hela. Men man hade kunnat göra det på ett lite annat sätt och fått ett bättre slutresultat.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

torsdag 19 oktober 2017

All That Jazz



Titel: All That Jazz / Showtime
Genre: Drama/Komedi/Musik/Musikal
Land: USA
År: 1979
Regi: Bob Fosse
I rollerna: Roy Scheider, Ann Reinking, Jessica Lange, John Lithgow

Handling: Under uppsättningen av en Broadwaymusikal får koreografen och regissören Joe Gideon en hjärtinfarkt. För att överleva måste han dra ner på tempot och sluta förstöra sig själv med sprit, cigaretter, droger och sex. Något som Joe visar sig ha svårt för även om han skulle vilja.

Omdöme: Guldpalmsvinnare i Cannes, men även fyrfaldigt Oscarsbelönad film som är en självbiografi om regissören Bob Fosse själv. Han hade tidigare regisserat musikalerna Sweet Charity (1969) och Cabaret (1972), samt dramat Lenny (1974). Hans sista film kom sedan att bli Star 80 (1983) innan han dog av en hjärtattack 1987. Inte helt oväntat efter att ha sett denna självbiografiska film.


Ahhhhhhh, every day, over and over again.

Roy Scheider axlar rollen som Joe Gideon som är en kvinnotjusare, kedjerökare, pillerknaprare och arbetsnarkoman. Förr eller senare säger kroppen ifrån när han jobbar på flera projekt parallellt samtidigt som han måste ha tid över för sin unga dotter och sina älskarinnor. Joe är i full färd med att koreografera en ny Broadwaymusikal samtidigt som han är i slutfasen med att färdigställa en film. Han har även hallucinationer där det känns som han pratar med en slags ängel (döden) spelad av Jessica Lange.


Disco inferno? I wish!

Scheider är en gammal favorit och jag var nyfiken på vad han skulle bjuda på i denna Oscarsnominerade roll. Musikaler är inte min grej, men detta trodde jag skulle vara en film om Joe Gideon. En film med musik och koreografi, ja. Men inte en musikal. Ett New York under sent 70-tal skulle det givetvis bjudas på och Scheider skulle briljera. Riktigt så blir det inte, även om Scheider är bra. Resterande prestationer är klart mer ojämna.


Please tell me it's over soon, will ya'?

Till stor del känns det hela som lite av en osammanhängande röra. Det blir alldeles för mycket tid som spenderas på och runt scenen eller på repetitionerna där Joe koreograferar. In slängs hallucinationsscenerna stup i kvarten där Scheider och Lange filosoferar som i en mer pretentiös Woody Allen-film.


It's... SHOWTIME!

När det under den sista halvtimmen slängs in musikalnummer på musikalnummer, med rent utsagt svaga/falska sångröster, ja då kryper det i hela kroppen. Det här var inte vad jag ville se eller för den delen trodde att jag skulle få se. Svag tvåa till tvåa.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.8

onsdag 18 oktober 2017

Ruby in Paradise



Titel: Ruby in Paradise
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1993
Regi: Victor Nunez
I rollerna: Ashley Judd, Todd Field, Bentley Mitchum, Dorothy Lyman

Handling: Ruby Lee Gissing är en tankfull kvinna som har lyckats fly från Tennessee utan, som hon säger, ha blivit gravid eller blåslagen. Hon anländer till Panama City, Florida där hon tillbringade en idyllisk barndomssemester. Hon anländer under lågsäsong, får jobb i en klädbutik, börjar föra dagboksanteckningar och träffar både den utåtriktade Ricky och den mer lågmälde och trygge Mike.

Omdöme: Denna Sundance-vinnare av Victor Nunez (löst baserad på Jane Austens "Northanger Abbey") ser en ung Ashley Judd som Ruby. Detta kom att bli hennes genombrottsroll och till stor del är det hennes film som hon får bära på sina axlar då de övriga inte riktigt har samma nivå eller får så mycket utrymme. Detta är trots allt en historia om Ruby som lämnar sitt liv bakom sig och startar om på nytt i semesterorten Panama City i Florida.



Ruby bestämmer sig för att börja föra dagbok. Genom Ashley Judds berättarröst skapas en poetisk stämning under stora delar av filmen. Ruby har kommit till något som skulle kunna vara paradiset, beroende på hur man ser på saker och ting. Hur man än vänder och vrider på det är det här Rubys chans att skapa sig det där paradiset, det där livet hon och alla andra förtjänar. Där ingen säger till henne vad hon ska göra och vem hon ska vara.



Det är en sån där film där livet har sin gilla gång. Där det inte alltid utvecklar sig som man tror eller förväntar sig. Det blir inte alltid en dans på rosor helt enkelt. Men det betyder inte att Ruby inte kan bli lycklig. Hon har trots allt alla möjligheter att göra det här till sitt liv och ha frihet som hon tidigare inte haft. Det är det hon flytt från och även om hennes liv inte blir en framgångssaga över en natt så har hon något att bygga på. En inre frid som är minst lika viktig som det perfekta jobbet eller det perfekta förhållandet.



Även om det här inte blir en spektakulär filmupplevelse på något sätt, så är det en fin liten film som puttrar på. Lite som livet självt kan man säga. Det blir en tid i Rubys liv, men det kunde lika gärna vara vem som helst som försöker starta om och ta tag i sitt liv. Det är vanliga människor vi får se och Ruby träffar på både de som är snälla och omtänksamma som de som vill henne illa. Hade bara önskat att prestationerna vid sidan av Ashley Judd varit lite vassare och även fått några minnesvärda scener att ta med sig. Det hade inte krävt mycket att höja allt ett snäpp.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 17 oktober 2017

Heaven Knows What



Titel: Heaven Knows What
Genre: Drama
Land: USA
År: 2014
Regi: Benny & Josh Safdie
I rollerna: Arielle Holmes, Caleb Landry Jones, Buddy Duress, Necro

Handling: En hemlös heroinist i New York försöker göra sig fri från sin galna pojkvän samtidigt som jakten på att få tag på nästa fix aldrig verkar ta slut.

Omdöme: Bröderna Benny & Josh Safdie gjorde denna festivalvinnare som kammade hem priset för bästa film på Tokyos filmfestival. Jag hade sett deras nästa film Good Time (2017) som var en intensiv och bra liten film. Här bjuds vi på något lite annat. Historien baseras på en bok av Arielle Holmes som berättar om hennes liv som missbrukare i New York. Hon spelar även huvudrollen i sin filmdebut och lär ha slutat med droger när inspelningarna drog igång. Hon fick för övrigt sedan en roll i American Honey (2016).



Under inledningen av filmen känns det lite ihopslängt och smårörigt, förmodligen som det är i en missbrukares liv. Harley (Arielle Holmes) har hamnat i bråk med sin pojkvän Ilya (Caleb Landry Jones), även han missbrukare. Hon älskar honom över allt annat, men han behandlar henne illa. Det går så långt att hon är villig att dö för honom genom att begå självmord för att bevisa sin kärlek. Det blir startskottet på en rad händelser som som tar med oss in i missbrukarnas röriga värld.



Filmen stabiliseras efter ett tag och växer när man känner att det man får ta del av känns väldigt äkta och realistiskt. Inte så konstigt då många av de som är med är riktiga missbrukare och där alltså historien är baserad på Arielle Holmes egna upplevelser. Hon och de övriga är också mycket trovärdiga vilket gör att det i kombination med hur det är filmat nästan känns dokumentärt.



En film man har svårt att inte komma att tänka på när man ser det här är gamla Al Pacino-filmen The Panic in Needle Park (1971) som också handlar om missbrukare i New York. Detta kan man lite lätt säga är en modern version på den. Vad som är lite synd är att man inte känner att det hela leder någonvart. Det blir mest en inblick i vardagen för Harley och de övriga missbrukarna, deras jakt på droger som leder till tiggeri, stöld och försäljning. Inte det muntraste man sett, men absolut inte utan intresse.

4 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

måndag 16 oktober 2017

The Glass House



Titel: The Glass House / Glashuset
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1972
Regi: Tom Gries
I rollerna: Alan Alda, Vic Morrow, Clu Gulager, Billy Dee Williams

Handling: En universitetslärare dömd för dråp och en nybliven fångvakt anländer till fängelset för att påbörja sin första dag.

Omdöme: Denna tidiga TV-film kom att vinna det finaste priset (Golden Shell) på San Sebastians filmfestival, vann en Emmy och nominerades till en Golden Globe. Att det är en TV-film märks på tre-fyra stycken korta "avbrott" runt var 20:e minut när det blir svart i en sekund eller liknande för reklamavbrott. Annars hade man inte gissat sig till det då detta är en fängelsefilm inspelad på ett riktigt fängelse med riktiga fångar i bakgrundsrollerna. Att det spelats in på plats och inte i någon studio med kulisser gör givetvis mycket. Men det är inte det enda filmen har till sin fördel.



Historien är skriven av den erkänt duktige Truman Capote, kanske mest känd för att ligga bakom Breakfast at Tiffany's (1961) och In Cold Blood (1967). Vad man bjuds på i Tom Gries regi är en stark och väldigt autentisk fängelsefilm med genomgående bra prestationer. Det är ingen dum idé att låta oss följa en nyanländ fånge och en vakt som börjar sitt jobb samma dag. Båda är de gröna och oförberedda på hur det faktiskt funkar där inne.



Jonathon Paige (Alan Alda) har dömts till ett års fängelse för dråp. Han är inte en våldsam man utan reagerade på en situation som de flesta av oss skulle. Han är också universitetslärare och professor, vilket snabbt kommer till kännedom för flera av fångarna. Inte minst blir Hugo Slocum (Vic Morrow) varse om detta och är inte sen med att vilja använda honom för sin verksamhet. Hugo är nämligen den som styr och ställer det mesta där inne, inklusive att muta vakter, smuggla in saker som droger, hota och få folk dödade med hjälp av sina "anställda".



Paige kan ta vara på sig själv, eller det är åtminstone vad han tror. Han är en intelligent man som vet att om han ger sig i kast med Hugo kommer det leda till annat trubbel. Han har ju "bara" ett år att avtjäna. Mellan Paige och Hugo har vi den unge Allan (Kristoffer Tabori) som också är nykomling på fängelset precis som Paige som han blivit vän med. Skillnaden är att han är något naiv och börjar jobba åt Hugo. Han ses också som ett lätt offer för de som är ute efter "lammkött", något som alltid verkar förekomma på fängelser.



Det filmen har emot sig är dels att den inte är särskilt snygg att titta på. Det är lite halvsunkig kvalité, men å andra sidan bidrar det till äkthetskänslan. Det är annars en stabil produktion som alltså spelats in på ett riktigt fängelse beläget nära snötäckta berg (i Utah). Musiken är inte den bästa man hört, även om den ofta fyller sin funktion med att skapa en lite kaotisk och obehaglig nerv.



Kanske kunde man fått med den nye vakten Courtland (Clu Gulager) lite mer under filmens gång då hans historia mest skjuts åt sidan. Han får dock en betydande roll längre in och det är trots allt trion Paige, Hugo och Allan som det mesta av det bästa kretsar kring. Alla tre spelas för övrigt övertygande av Alda, Morrow respektive Tabori. En klart bra fängelsefilm det här.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4