onsdag 7 december 2016

1981 års favoritfilmer - en gång till



Än en gång är det dags för en rad filmbloggare att sammanställa och presentera sina tio favoritfilmer. Denna gång handlar det om året 1981. Eftersom jag redan skrivit om detta filmår kommer ingen ny lista, men jag hänvisar givetvis till min lista via länken nedanför.

Mina favoritfilmer - 1981


Övriga 1981-listor:
Flmr
Filmitch
Jojjenito
Filmmedia
Spel och film
Filmfrommen 
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

tisdag 6 december 2016

The Eyes of My Mother



Titel: The Eyes of My Mother
Genre: Drama/Rysare
Land: USA
År: 2016
Regi: Nicolas Pesce
I rollerna: Kika Magalhaes, Will Brill, Diana Agostini, Paul Nazak

Handling: Unga Francisca lever på en ödslig gård där hon växer upp under destruktiva förhållanden med en mamma som varit ögonkirurg och lärt henne allt om kroppens anatomi och att vara orädd för döden. En dag besöker en mystisk man huset. Fasansfulla händelser traumatiserar Francisca för livet men väcker också en nyfikenhet hos henne som leder henne in i mörkret.

Omdöme: Det finns en rad olika typer av skräckfilmer och rysare. De allra flesta har övernaturliga inslag (eller så känns det åtminstone). När det så kommer en film som denna som inte har sådana inslag är det nästan så man sitter och väntar på att det ska komma något övernaturligt. Faktiskt skönt när det inte sker. Istället blir det en mer krypande psykologisk stämning som utforskar det mänskliga psyket. Att filmen är i svartvitt ger det en konstnärlig touch som känns rätt. Den påminner en del om Roman Polanskis tidiga film Repulsion (1965), även om de skiljer sig åt en hel del rent handlingsmässigt.



Francisca (Kika Magalhaes) har växt upp med en portugisisk mamma som var ögonkirurg i Portugal och en amerikansk pappa. De bor på en ödslig gård någonstans i USA där en traumatisk händelse förändrar Franciscas liv för alltid. Hon är uppenbarligen en något udda tjej redan som barn så hennes naturliga instinkt är inte att bli ledsen och upprörd, utan att utforska och ta till sig i ögonblicket. Det gör att hennes liv blir allt annat än normalt när hon växer upp. Hennes törst måste liksom släckas - med blodigt resultat.



Att det är en något konstnärlig rysare förstår man ganska tidigt med tanke på att filmen är filmad i svartvitt. Den har också detaljer som gör att man känner att den är ganska genomtänkt, men samtidigt hade man önskat mer. Det känns nämligen som idéerna finns där och många scener funkar fint på egen hand, men där man saknar något för att helheten ska bli bättre. På många sätt känns det som man inte riktigt är närvarande utan snarare en åskådare. Det blir inte en intensiv känsla som man skulle önska sig.



Det man kanske saknar mest är att filmen inte riktigt har den där stämningen som kunde ha varit där. Visst är det en ganska kuslig atmosfär med tanke på det svartvita fotot och Franciscas iskalla beteende. Men man hade kunnat få ut mer av stämningen som hade gjort det här till en ännu bättre filmupplevelse. Nu får man en något annorlunda och konstnärlig rysare som är värd en titt, men potentialen för något ännu större fanns definitivt där.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

måndag 5 december 2016

Anthropoid



Titel: Anthropoid
Genre: Drama/Thriller/Krig
Land: Storbritannien/Tjeckien/Frankrike
År: 2016
Regi: Sean Ellis
I rollerna: Cillian Murphy, Jamie Dornan, Anna Geislerová, Toby Jones

Handling: Anthropoid är kodnamnet på de allierades manöver att mörda nazistledaren Reinhard Heydrich i Prag, en av hjärnorna bakom förintelsen. Operation Anthropoid leddes av två tjeckiska soldater, tränade av brittiska styrkor. De specialtränade soldaternas uppdrag var att ta sig in i Tjeckoslovakien för att mörda nazistledaren, som gick under smeknamnet "Slaktaren från Prag".

Omdöme: Året är 1942. Ett par specialtränade soldater landar med fallskärm i ett skogsparti en bit utanför Prag. Två av dem är Josef (Cillian Murphy) och Jan (Jamie Dornan), tjeckoslovaker som tränats av britterna och nu återvänt hem för att hjälpa sitt hemland. Målet är att mörda Reinhard Heydrich som är riksprotektor för Tjeckoslovakien, en fruktad nazist och förmodligen den tredje viktigaste under Nazityskland.



Josef och Jan får hjälp av den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen, vad som är kvar av den. De blir även inkvarterade hos en familj där de träffar den unga Marie. Eftersom Josef och Jan inte vill dra till sig för mycket uppmärksamhet, ser de till att få sällskap av Marie och hennes äldre väninna Lenka när de vistas ute för diverse möten och rekognosering. Planeringen av attentatet mot Heydrich är i full gång. Nu gäller det bara att hitta rätt plats och tid för attentatet. Det visar sig nämligen att han vissa dagar eskorteras av ett pansarfordon, och andra dagar inte.



För många år sen såg jag en annan film om attentatet, nämligen Operation: Daybreak (1975) (regisserad av gamle Bond-regissören Lewis Gilbert för övrigt). Mindes inte mycket från den filmen, men själva historien fann jag klart intressant. Med tanke på att denna film regisserades av britten Sean Ellis som gjorde den mycket kompetenta och bra Metro Manila (2013) något år tidigare, kändes det både spännande och fanns vissa förväntningar. Det här lär ha varit ett projekt som låg Ellis varmt om hjärtat i flera år efter att ha sett en dokumentär om historien. Han har även själv producerat filmen, vid sidan av att ha regisserat och stått för fotot.



Jag kan inte sticka under stolen med att det känns aningen för slätstruket till en början. Vi följer Jan och Josef som tar sig in i Prag, skapar kontakt med motståndsrörelsen och skyddas av en familj. Planeringsmomentet blir sen inte heller så spännande eller intressant som man skulle kunna önska sig. Inte heller relationerna som Jan och Josef har med Marie och Lenka hettar direkt till. Dessutom ska alla prata engelska med tillgjord brytning och det stör man sig på en del (även om man efter ett tag inte tänker på det lika mycket). Man hade helt enkelt önskat sig och krävt lite mer av filmens första halva.



Under den andra halvan kommer vi till själva attentatet och nu stiger pulsen genast. Men, även om själva attentatet är högintressant känns det lite för stressat. Uppbyggnaden inför attentatet borde helt klart ha varit tätare och gärna fått kortas ner från runt en timme till en halvtimme. Detta då själva efterspelet efter attentatet är det som blir av största intresse. Det är här filmen verkligen växer och blir högintensiv, spännande och känslofylld.



Nu är det självklart viktigt att bygga upp karaktärerna och låta historien få tid på sig för att kunna känna för karaktärerna när det börjar osa katt. Men med tanke på att filmen är på två timmar är det utan tvekan så att den sista tredjedelen är filmens absolut starkaste. Den första tredjedelen är tveklöst svagast då det inte bara händer för lite utan det saknas även rätt fokus. Det blir därför lite svårt att gilla det hela fullt ut även om den blir riktigt bra under filmens senare delar. Om betyget låg på en trea under första halvan så är det definitivt en fyra under den sista tredjedelen. Betyget hamnar därför till slut på en svag fyra. Man blir nämligen rikligt belönad, bara man har tillräckligt med tålamod.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

söndag 4 december 2016

Stalag 17



Titel: Stalag 17 / Fångläger 17
Genre: Drama/Komedi/Krig
Land: USA
År: 1953
Regi: Billy Wilder
I rollerna: William Holden, Peter Graves, Don Taylor, Otto Preminger

Handling: Under andra världskriget hamnar en grupp soldater i det tyska fånglägret Stalag 17. De tillbringar större delen av tiden med att fundera ut hur de ska kunna hjälpa varandra att fly. När två fångar dödas vid ett flyktförsök förstår de att det finns en spion ibland dem.

Omdöme: Det är alltid lite vanskligt att se om en gammal film som denna som man gillade första gången man såg den. Många klassiker håller fint vid omtitt och blir ofta även bättre. När det gäller favoriten Billy Wilder som regissör vet man även att man är i säkra händer. Ändå visar det sig att filmen inte är utan svagheter.



William Holden spelar sergeant Sefton, mannen som fixar det mesta med bytesaffärer och genom att ha huvudet på skaft. Hans karaktär påminner starkt om korpral King (spelad av George Segal) i den senare fångläger-filmen King Rat (1965). Vad båda har gemensamt är att de lever lite som kungar inne i fånglägret, äter bättre än de övriga, kan klä sig bättre och fixa det mesta. Men det innebär samtidigt att de är illa omtyckta av de egna.



När två soldater dödas vid ett flyktförsök och viktig information verkar läcka från barack #17, riktas inte bara misstankarna mot Sefton utan han anklagas. Han har svårt att försvara sig och verkar mycket riktigt skyldig. Men till slut får han nog och vill inget hellre än att hitta den skyldige. Detta samtidigt som en officer anländer till fånglägret som snart riskerar att avrättas om spionen lyckas fortsätta med sitt.



På många sätt kan man se detta som en föregångare till den mer kända The Great Escape (1963) som kom tio år senare. Denna har inte en lika imponerande rollista, men den stora likheten filmerna emellan är att de har en hel del humor. Det är också en av svagheterna med båda, men kanske främst med denna. Den storväxte karaktären Animal visar sig nämligen bli smått irriterande genom hela filmen då han tillsammans med sin vän Harry Shapiro är barackens clowner, pajasar. Sällan blir det roligt när de (främst Animal) är igång, och det är tyvärr alltför ofta.



Filmen är annars klart bra när det vankas spänning, och den övriga humorn också för den delen. Holden visar vad han går för när han väl får ta över filmen. Sen är det så klart kul att se Peter Graves (mest känd som chefen i gamla TV-serien "Mission: Impossible") som Price och duktige regissören Otto Preminger som här spelar den tyske fångläger-chefen von Scherbach. Filmens sista kvart är nog bland det bästa med den, men som helhet är det alltså synd att karaktären Animal (främst) förstör lite för mycket med sitt överdrivna pajaseri. Betyget hade annars säkerligen letat sig upp minst ett snäpp...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

lördag 3 december 2016

The Fundamentals of Caring



Titel: The Fundamentals of Caring
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Rob Burnett
I rollerna: Paul Rudd, Craig Roberts, Selena Gomez, Jennifer Ehle

Handling: Ben är en pensionerad författare i 40-års åldern som efter en personlig tragedi börjar arbeta som vårdgivare. Efter sex veckors utbildning möter han sin första klient, Trevor, en svärande 18-åring med muskeldystrofi. En är förlamad känslomässigt, en är förlamad fysiskt. Tillsammans gör de en resa till alla de platser Trevor har blivit besatt av när han tittat på de lokala nyhetssändningarna.

Omdöme: Ben Benjamin (Paul Rudd) är en på många sätt nedbruten man. Han är en medelålders man som jagas av sin fru med skilsmässopapper och har en svår förlust bakom sig som han inte riktigt kunnat bearbeta. Nu ska han ge sig ut i arbetslivet igen och börja jobba som vårdgivare åt Trevor (Craig Roberts), en 18-årig kille som suttit i rullstol hela sitt liv då han lider av muskeldystrofi.



Även om Ben är helt grön inom området och Trevors mamma Elsa (Jennifer Ehle) skulle föredra en mer erfaren person, är det Ben som Trevor vill ha. Till en början blir det mest för Ben att fixa med mediciner, ge honom mat och hjälpa till att gå på toa. En gång i veckan går de till en närliggande park. Trevor sitter annars mest och tittar på TV och följer de lokala sändningarna från diverse "sevärdheter". En dag bestämmer de sig för att ge sig ut på en veckas road trip för att besöka platserna på riktigt.



Det har gjorts en del filmer på temat, inte minst den franska Intouchables (2011) som lyckades hitta balansen mellan komedi och drama. Här slänger man in en road movie-del som gör att man träffar några människor på vägen så att det inte bara handlar om Ben och Trevor. Bl.a. plockar de upp Dot (Selena Gomez) som försöker lifta sig till Denver där hon vill plugga konst. Trevor blir förtjust i henne och Ben är inte sen med att vilja hjälpa och hålla henne borta från faror.



Filmen puttrar mest på och även om den aldrig blir direkt rolig, mysig eller har så värst mycket djup så funkar den ganska ok under stora delar av speltiden. Dock har den tre saker som sänker upplevelsen för egen del. Först är det Trevors mamma Elsa som är en jobbig brittisk bitch. Sen är det den gravida och småkorkade Peaches som dyker upp under andra halvan av filmen och inte fyller någon funktion. Och sen är det händelser mot slutet som känns krystade och liksom inte går hem. Det känns lite för manipulerat helt enkelt och gör att man snarare stör sig på resultatet än att fångas av det hela. Stark tvåa till svag trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.4

fredag 2 december 2016

The Day the Earth Stood Still



Titel: The Day the Earth Stood Still / Mannen från Mars
Genre: Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 1951
Regi: Robert Wise
I rollerna: Michael Rennie, Patricia Neal, Sam Jaffe, Hugh Marlowe

Handling: Ett rymdskepp landar i Washington D.C. Ombord finns utomjordingen Klaatu som kommit till jorden för att försöka skapa fred. Militären beskjuter Klaatu som måste föras till sjukhus. Han lyckas rymma och tvingas att försöka bevisa för världen att han kommit med fredliga avsikter.

Omdöme: Innan Robert Wise regisserade denna sci-fi klassiker hade han bl.a. gjort noir-filmerna Born to Kill (1947) och The Set-Up (1949). Men han hade även Oscarsnominerats för sitt arbete som klippare av Citizen Kane (1941). Fyra Oscars (två för bästa regi och två för bästa film) plus en heders-Oscar blev det under en mycket gedigen karriär.



Det är mitt under det kalla kriget och kärnvapenfrågan är upptrissad till max världen om. Ett rymdskepp landar i en park i den amerikanska huvudstaden Washington D.C. Utomjordingen Klaatu (Michael Rennie) kliver ut tillsammans med roboten Gort. Militären och människorna på plats är vettskrämda och inväntar utomjordingens första drag. Han visar sig prata och förstå engelska och säger att han kommit med ett viktigt meddelande. Men hastigt och lustigt skjuts han av militären och tas till ett militärsjukhus.



Med ett bra upplägg och ett enkelt, men effektivt genomförande är det i princip omöjligt att inte bli indragen i storyn om Klaatu och jordens fortsatta existens. I en sämre regissörs händer hade man säkerligen gjort en hel del fel och känt ett behov av att göra filmen större än den behöver vara. Detta är främst en historia om Klaatu och då är det bra att man inte följer militärens, regeringens eller vetenskapsmännens arbete för mycket. De är med på ett hörn, men precis så lite som nödvändigt.



När man hör musiken av mästerkompositören Bernard Herrmann låter det på något sätt bekant, ungefär som man skulle förvänta sig när det handlar om utomjordingar och rymdskepp. Det roliga är bara att det till stor del är härifrån det kommer. Detta är så att säga originalet som i många avseenden blivit standard. Det är så där kusligt och passande som gör att det höjer scenerna på egen hand. Det är fortfarande bra utan musiken, men den skapar utan tvekan den rätta stämningen man vill ha i en sån här film.



Filmen har ett allvarligt och än idag aktuellt tema, något man inte ska underskatta. Det är en av orsakerna till varför den räknas som en klassiker som fortfarande håller. Nu är vissa effekter givetvis föråldrade, men absolut inte taffliga. Det är även uppskattat att man lyckats få med träffsäker humor utan att det förtar något från spänningsmomentet. Främst är det Klaatu som man snart märker vet klart mycket mer än vad han visar. I vissa fall visar han det också lite småkaxigt, vilket bara är roligt. I andra fall är han helt ovetandes om mänskligt uppförande eller dess historia. Här får han hjälp av pojken i historien, Bobby.

Allt som allt en klassiker värd sitt namn, speciellt som den funkar så pass bra trots att det inte är första gången man ser den.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.8

torsdag 1 december 2016

Mina favoritfilmer - 1955

Ett oerhört svårt år att rangordna, speciellt på den övre halvan. Fyra-fem filmer som alla slåss om topplaceringarna och där det inte finns någon given favorit som sticker ut mer än någon annan. Därför kan ordningen bland topp fem kastas om friskt.

På topp tio återfinns filmer från:

8 USA
2 Frankrike


#10 Lady and the Tramp (Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske)



Lady är en söt liten bortskämd cockerspaniel av klass. Lufsen är en hemlös men glad gamäng. Trots deras olika ursprung uppstår en osannolik romans då de två plötsligt möts långt utanför Ladys ombonade villavärld. Men vägen till deras eviga lycka är lång. Den kantas av misstänksamma grannhundar, hundfångare och av två skenheliga siameskatter.

Klassisk Disney som inte bara funkar i Kalle Anka på julafton utan även som film. Har en del scener som höjer den ett snäpp.


#9 All That Heaven Allows (Douglas Sirk)



När änkan Cary blir kär i sin yngre trädgårdsmästare blir hon utsatt för en massa elakt skvaller från invånarna i New England. Även hennes egna barn reagerar och försöker tvinga sin mor att gifta sig med en mer respektabel man.

Ett av flera melodraman av Douglas Sirk från 50-talet. Det fina och nästan drömlika fotot är ett plus. Fick en remake i Far from Heaven.


#8 Mister Roberts (John Ford, Mervyn LeRoy)



På ett amerikanskt krigsfartyg i Stilla havet under andra världskriget gör Roberts allt för att komma från fartyget ut i kriget, men får ingen hjälp av kaptenen som är ovillig att skriva under Roberts förflyttning.

Komedi med kända ansikten som Jack Lemmon, Henry Fonda och James Cagney. Eftersom det bygger på en pjäs får man vara beredd på att den är något teatralisk i grunden, men det funkar.


#7 New York Confidential (Russell Rouse)



Yrkesmördaren Nick Magellan blir värvad att jobba för den korrupta affärsmannen Lupo, som styr över ett brottssyndikat i New York.

En film-noir som blivit lite bortglömd, men som uppvisar kvalitet i det mesta. Duktiga Richard Conte och Anne Bancroft syns bl.a. och filmen bjuder på lite av allt av det man gillar i genren.


#6 To Hell and Back (Jesse Hibbs)



Filmen är en biografi över huvudrollsinnehavaren Audie Murphys upplevelser under Andra världskriget. Under striderna i Europa utspelade sig många tuffa strider, samtidigt som Murphy vann alltmer respekt bland sina stridskamrater.

Mer än bara en krigsfilm i mängden då det handlar om Audie Murphy som spelar sig själv. Gott om bra krigsscener och det höjer att Murphy (som var en av de mest dekorerade amerikanska stridssoldaterna någonsin) alltså spelar sig själv. Filmen lär ha varit filmbolaget Universals största kassasuccé ända fram till 1975 och filmen Jaws.


#5 The Man from Laramie (Anthony Mann)



Will Lockhart är besatt av att finna den man som sålde vapnen till indianerna som resulterade i hans broders död.

Favoriten James Stewart och regissören Anthony Mann gjorde flera filmer ihop. Detta är en av de allra bästa. Vill minnas att den har en titellåt som sätter sig och har även flera minnesvärda scener. James Stewart är aldrig fel.


#4 Les diaboliques (Henri-Georges Clouzot)



På en avlägsen internatskola på den franska landsbygden utspelas ett dödligt passionsdrama. En bedragen hustru och en misshandlad älskarinna har mer gemensamt än samme man - de fruktar och hatar den sadistiske despoten lika mycket. Tillsammans planerar de två kvinnorna det perfekta mordet med ett vattentätt alibi, men någonting går fruktansvärt snett.

Filmen och regissören som lär ha fått självaste Alfred Hitchcock att göra Psycho. Detta är en fransk klassiker som inte minst har en tät och minnesvärd upplösning.


#3 Rififi (Jules Dassin)



Fyra män planerar den perfekta kassaskåpskuppen mot en juvelbutik. Men den mänskliga faktorn smyger sig snart in i bilden och problemen börjar torna upp sig.

Klassisk kuppfilm och film-noir som den amerikanske regissören Jules Dassin gjorde i Frankrike när han var svartlistad hemma i USA. Innehåller bl.a. en klassisk kuppsekvens på upp emot 30 minuter helt utan dialog.


#2 Kiss Me Deadly (Robert Aldrich)



Privatdeckaren Mike Hammer plockar en natt upp en vacker kvinna i sin bil. Det visar sig att kvinnan är förföljd av ett gäng skurkar. Efter en vild biljakt som slutar med att Hammer tvingas utför ett stup, omkommer hon medan Hammer överlever. Han bestämmer sig för att hitta hennes mördare.

En stark film-noir som bjuder på gott om mystik och även något utöver det vanliga - lite sci-fi. Har inte minst ett av de mer minnesvärda sluten inom film-noir som man inte glömmer i första taget.


#1 The Desperate Hours (William Wyler)



Dan Hilliard är en bekväm tjänsteman med fru och två barn som bor i ett trevligt förortshem. Hans värld är i ordning, faktiskt förutsägbart, men när den dömda mördaren Glenn Griffin rymmer från fängelset med sin yngre bror Hal och en hänsynslös typ vid namn Kobish, tar de tre männen över Hilliards hem.

Film-noir och ett kidnappningsdrama med Humphrey Bogart i spetsen. En klassiker som bjuder på gott om tät stämning och spänning.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Ladykillers
Marty

---

Sämsta filmen: Killer's Kiss

Tidig Stanley Kubrik som inte når upp i närheten av samma klass som hans senare filmer, även om den inte är usel.


Största besvikelsen: The Night of the Hunter

Absolut inte en dålig film och jag uppskattar till viss del denna klassiker, men det är långt ifrån en toppfilm i mina ögon.