söndag 20 augusti 2017

Perfect Stranger



Titel: Perfect Stranger
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2007
Regi: James Foley
I rollerna: Halle Berry, Bruce Willis, Giovanni Ribisi, Richard Portnow

Handling: Rowena Price är en journalist i New York som undersöker mordet på en barndomsvän. Spåren leder till mångmiljonären Harrison Hill, chef för en mäktig reklambyrå. I sin strävan efter bevis får hon med hjälp av sin f.d. kollega och vän Miles anställning hos Harrison Hill.

Omdöme: På många sätt är detta en standard-thriller som borde kunna viftas bort ganska snabbt. Till stor del är det också på det viset, men trots det har den något som håller intresset uppe. Det hela tar lite tid innan man känner att man kommer in i det hela. Detta då man väljer att hålla inne med information som man får reda på lite åt gången. Det gör att man inte riktigt har en bra bakgrund att gå på när det gäller huvudpersonen, men gör även att man blir nyfiken på att ta reda på det och se vart det ska leda. På ett sätt är det skönt att det hela inte bara är en film som man först tror att det kommer bli.



Halle Berry är den duktiga grävande journalisten Rowena Price, lite som en motsvarighet till Fletch i Fletch (1985). Varför det? Jo, precis som Fletch skriver hon under ett alias, en man (Fletch skrev under en kvinna, Jane Doe). Och precis som Fletch har hon en flintskallig chef på tidningen hon jobbar åt som ser henne som tidningens stjärna. Rowena gillar även att utge sig för att vara någon annan när hon jobbar på ett fall, dock klär hon inte ut sig som Fletch gör. Detta är trots allt inte en komedi, även om det nästan kan låta som det med tanke på likheterna.



En sak man inte ska underskatta är vem som regisserat filmen. James Foley gjorde en trio trevliga filmer i början av sin karriär med At Close Range (1986), After Dark, My Sweet (1990) och Glengarry Glen Ross (1992). Det förtäljer att detta är en kapabel regissör, även om detta inte visar sig vara en film i samma klass som nämnda filmer.



Halle Berry och Bruce Willis, som Rowena Price respektive Harrison Hill, funkar båda. Willis får inte så mycket tid i bild som man kanske hade önskat sig, men rollen är inte så tokig och han ger karaktären en ovisshet. Gillar att alla tre huvudkaraktärer har mörka sidor, där den tredje är Miles spelad av Giovanni Ribisi. Frågan är om han ändå inte är den mest intressanta karaktären i filmen.



Filmen är lika mycket ett mysterium som thriller där man kan gissa hur det ligger till, men har svårt att få ihop allt då man alltså håller inne med viss information. Vissa kan tycka att man på så sätt blir lite lurad som tittare om man vill försöka klura ut hur det ligger till, men samtidigt kan jag tycka att det funkar. Det blir inte så genomskådligt och enkelspårigt som det ofta kan bli i mediokra och lite sämre filmer i genren. Huvudsaken är att den håller intresset uppe och inte blir alltför korkad, även om vissa saker går lite väl lätt och kanske inte alltid förklaras.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

lördag 19 augusti 2017

Riot in Cell Block 11



Titel: Riot in Cell Block 11 / Revolt i cellblock 11
Genre: Kriminaldrama/Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Don Siegel
I rollerna: Neville Brand, Emile Meyer, Frank Faylen, Leo Gordon

Handling: Ett gäng fångar skapar kaos på fängelset genom att starta en revolt för att media ska uppmärksamma deras situation och att få en förändring i systemet.

Omdöme: Detta är en gammal fängelsefilm som inte direkt krånglar till det. På Folsom-fängelset i Kalifornien bestämmer sig ett par fångar i cellblock 11 att göra revolt. De leds av James Dunn (Neville Brand) och hans högra hand, 'Crazy' Mike Carnie (Leo Gordon). De tar ett par fångvakter som gisslan och begär att få tala med media för att berätta om förhållandena i fängelset och för att få vissa krav uppfyllda.



Fängelsedirektören Reynolds (Emile Meyer) får tillsammans med sin chef, kommissarie Haskell (Frank Faylen) försöka att få ordning på fångarna. Reynolds vill till varje pris undvika blodspillan och är villig att lyssna på Dunn och de övriga. Haskell är inte lika övertygad och är villig att ta till våld om så krävs. Klockan tickar och det avgörande ordet har Kaliforniens guvernör som drar ut på ett beslut.



Det är två prestationer som sticker ut lite extra och är genomgående bra. Dels är det Neville Brand i rollen som James Dunn. Honom kände jag igen från någonstans, men kunde inte riktigt placera varifrån. Han spelade sällan huvudroller som här, utan snarare biroller i diverse noir-filmer och lite annat. Duktig skådespelare visar han inte minst här. Och dels är det Emile Meyer som fängelsedirektören Reynolds som nog är bäst. Passar utmärkt för rollen och karaktären är inte så där ond som man är vad vid att fängelsedirektörerna brukar vara. Istället spelar han honom på ett sympatiskt och övertygande sätt.



Det blir en lagom lång film på trevliga 80 minuter som kastar in oss i fängelset kort innan revolten drar igång. Resten av filmen följer sedan revolten och hur Dunn och Reynolds på varsin sida försöker hålla sina män i skinnet. Det blir lite smånervigt och det hela känns trovärdigt i sitt utförande och berättande. Inte så konstigt då filmen baseras på en revolt som ägde rum på ett fängelse i Michigan 1952 och spelades in på plats på Folsom-fängelset, med både fångar och vakter med i bakgrunden.



Den då okände Sam Peckinpah var en bidragande orsak till att man fick tillåtelse att spela in på plats. Detta då fängelsedirektören på Folsom först vägrade, men ändrade sig när det uppdagades att Peckinpah var med i filmteamet (som produktionsassistent). Han var nämligen son till en känd och mycket respekterad domare i Kalifornien, något som fick fängelsedirektören att ge dem tillåtelse att spela in på plats.



Filmens producent Walter Wanger hade själv avtjänat fyra månader i fängelse för att ha skjutit en man som han misstänkte hade en affär med hans fru, skådespelerskan Joan Bennett. Han ville göra en film som visade hur det faktiskt var på fängelset och inte bara en Hollywood-version av personer som aldrig satt sin fot i ett fängelse. Filmen kom att bli en succé när den kom, vilket gjorde att producenten Walter Wanger och regissören Don Siegel kom att göra den numera klassiska sci-fi filmen Invasion of the Body Snatchers (1956).

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

fredag 18 augusti 2017

Goon: Last of the Enforcers



Titel: Goon: Last of the Enforcers
Genre: Komedi/Sport
Land: Kanada
År: 2017
Regi: Jay Baruchel
I rollerna: Seann William Scott, Wyatt Russell, Liev Schreiber, Kim Coates

Handling: Hockeyspelaren Doug Glatt står inför möjligheten att tvingas sluta spela p.g.a. skador när en tuff ny spelare utmanar hans status i laget och som ligans störste tuffing.

Omdöme: När Goon (2011) kom var det lite av en frisk fläkt för de som gillar hockeyfilmer. Det har nämligen inte gjorts särskilt många dugliga sådana sedan klassiska Slap Shot (1977). Ingen kan utmana den så klart, men den första filmen om slagskämpen Doug Glatt var lyckad.



I denna uppföljare har de flesta från originalet återvänt. Med ett stort undantag - regissören. Istället är det den första filmens producent och manusförfattare (och komikern) Jay Baruchel som här gör sin regidebut. Tyvärr gör det en hel del då denna uppföljare inte lyckas lika bra överlag. Den har inte mycket till handling där Doug Glatt (Seann William Scott) håller på att bli pappa för första gången och mer fokus läggs på livet utanför hockeyn. Inget fel i sig, men det är scenerna runt hockeyn som är det som funkar.



Ny i denna film är Wyatt Russell i rollen som den nye tuffingen med bad boy-attityd, Anders Cain. Wyatt Russell är kul nog son till Kurt Russell och Goldie Hawn och var en hockeyspelare som junior (dock som målvakt, här som tuff forward). Han funkar bra i rollen och klarar både hockeyn och skådespeleriet. Han får nästan dela huvudrollen med Seann William Scott då han får kliva åt sidan under långa stunder, främst för att Doug inte kan spela p.g.a. skada.



Filmen har många lösryckta scener som man inte riktigt får ihop till en fungerade långfilm. Åtminstone inte så att man ska känna att man får något direkt bra. Humorn är av blandad kvalité där man många gånger går för långt utan att det blir särskilt roligt. Bäst är det istället mot slutet när det äntligen blir det man väntat på - hockey. Det är nämligen alldeles för lite hockeyscener och man får vänta till sista kvarten eller så innan man får sköna hockeyscener med blod, svett och tårar. Lite väl sent, men bättre sent än aldrig...

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

torsdag 17 augusti 2017

Mina favoritfilmer - 1948

Detta är ett år som inte har de riktiga toppfilmerna och ingen given etta. Men de sex-sju främsta filmerna från året är alla klart bra och höjer sig över mängden. Svårt att välja vilka de övriga tre ska vara som kommer med på topp tio då det står mellan en fem-sex filmer.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Storbritannien


#10 The Search (Fred Zinnemann)



En ung pojke flyr från ett flyktingläger i efterkrigstidens Tyskland. En amerikansk soldat tar hand om honom och planerar att ta honom med sig till Amerika, i tron om att han är föräldralös. Under tiden söker hans mor efter honom.

Montgomery Clift (i sin filmdebut) och Fred Zinnemann skulle båda få sin första Oscarsnominering för denna lite mindre kända film. Ett fintstämt drama som fångar efterkrigstidens Tyskland bra.


#9 The Fallen Idol (Carol Reed)



Diplomatsonen Phillipe idoliserar butlern Baines. En dag följer Phillipe efter Baines i förhoppning om att de ska ta en promenad tillsammans, men han träffar istället på Baines i sällskap med en ung kvinna. Baines säger till pojken att hon är en släkting och säger till pojken att hålla det hela hemligt, speciellt för Mrs Baines. Pojken snärjer dock in sig i de vuxnas lögner och har svårt att hålla hemligheter. När Mrs Baines dör i en fallolycka, blir Baines misstänkt. Pojken försöker hjälpa Baines, men gör mer skada än nytta genom att ljuga för polisen.

Carol Reeds mittfilm mellan de bättre Odd Man Out (1947) och The Third Man (1949) är en lite annorlunda film berättad ur en pojkes ögon. Det som är lite synd är att man som tittare inledningsvis får se mer än pojken och då blir det inte lika spännande.


#8 Key Largo (John Huston)



Frank McCloud besöker fadern till sin vän från kriget i dennes hotell på Key Largo. På hotellet bor även dennes vackra dotter. Mitt under en storm tar en gangster och hans gäng över hotellet.

En radda bra skådespelare och prestationer, där Edward G. Robinson ändå är den lysande stjärnan. Bogart, Bacall och de övriga gör det också till en trevlig film som kunde varit lite bättre under första halvan.


#7 He Walked by Night (Alfred L. Werker & Anthony Mann)



Baserat på verkliga händelser. Efter att en polis blivit brutalt mördad på väg hem från jobbet, sätts alla resurser in för att försöka hitta gärningsmannen. Det blir en vansinnesjakt genom staden där det blir allt svårare för den sluge brottslingen att hålla sig undan.

En semi-dokumentär film-noir som bygger på ett verkligt fall och har gott om action och spänning. Mycket fint foto bidrar till en skön upplevelse där man även bjuds på en rafflande avslutning.


#6 Sorry, Wrong Number (Anatole Litvak)



Leona Stevenson är rik, men sjuk och sängliggandes. En natt, när hon väntar på att hennes make skall komma hem, plockar hon upp luren och råkar höra ett samtal mellan två män om en plan att mörda någon kl. 23.15 samma kväll. Hon blir allt mer desperat att försöka lista ut vem det tänkta offret är och att meddela polisen i tid.

Påminner lite om Hitchcocks Dial M for Murder (1954), men skiljer sig ändå tillräckligt mycket. Barbara Stanwyck och Burt Lancaster funkar bra och filmen bjuder på tät stämning när huvudpersonen terroriseras.


#5 The Naked City (Jules Dassin)



En modell, Jean Dexter, hittas mördad och New York-poliserna Dan Muldoon och Jimmy Halloran kopplas in på fallet. Kvinnan visar sig ha haft många skumma i bekantskapskretsen.

Denna semi-dokumentära noir följer polisens arbete när de jagar en mördare i staden. Autentiska New York-miljöer visas fint upp där man spelat in en hel del på New Yorks-gator.


#4 The Treasure of the Sierra Madre (John Huston)



Dodds och Curt är arbetslösa och tillsammans med den ruinerade guldgrävaren Howard drar de upp till Sierra Madre för att leta guld. Naturen är motspänstig men deras egen girighet, som växer med guldhögarna, visar sig vara en större fiende.

John Huston regisserade sin far, Walter Huston till en Oscarsvinst för bästa biroll. Humphrey Bogart axlar huvudrollen och filmen är en fin klassiker värd sitt rykte.


#3 Rope (Alfred Hitchcock)



Brandon Shaw och Phillip Morgan, två gamla klasskamrater, stryper en tredje, David Kentley och motiverar det för sig själva med att de är överlägsna människor som har rätt att ta livet av underlägsna. Brandon är övertygad om det riktiga i dådet, medan Phillip har betänkligheter. Som en värdig kröning för "det perfekta brottet" har Brandon bjudit in några personer på ett litet party i deras takvåning.

Hitchcock gjorde många klassiker. Kanske inte hans allra främsta, men lekfullheten är svår att missa när han försökt sig på att filma en hel film utan uppenbara klipp. Men filmen har mer att bjuda på än så. Smart, finurlig och helt enkelt bra.


#2 Cry of the City (Robert Siodmak)



Den svårt sårade Martin Rome har precis dödat en polis. Att han kommer få elektriska stolen är oundvikligt så advokaten Niles försöker få Rome att bekänna ett annat mord som hans klient anklagas för. Samtidigt försöker Rome skydda sin flickvän Teena Riconti som polisen, ledda av kommissarie Candella, försöker få tag i.

En riktigt fin noir som kanske inte alltid nämns bland de främsta, men som borde göra det. Här finns mycket godsaker att ta med sig, som bl.a. några prestationer, karaktärer (inte minst en av filmhistoriens "största" kvinnliga skurkar), en tät story och snyggt foto.


#1 The Big Clock (John Farrow)



En tyrannisk redaktör för ett kriminalmagasin begår ett mord. Hans stjärnreporter försöker lösa fallet och upptäcker att alla ledtrådar pekar mot honom själv.

En riktigt bra noir som sedermera skulle få en remake/nyversion i form av Kevin Costner-thrillern No Way Out (1987). Mycket fin stämning och spänning med två klart bra prestationer av Ray Milland och Charles Laughton.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Call Northside 777
Force of Evil
I Walk Alone
Johnny Belinda
The Street with No Name
Yellow Sky

---

Sämsta filmen: Ladri di biciclette / The Bicycle Thief

Ibland funkar inte neo-realismen för egen del och det här är ett sådant fall. En hyllad klassiker, men inte i mina ögon.


Största besvikelsen: Drunken Angel

Akira Kurosawa kunde göra riktigt bra filmer, men även sådana som jag finner tristare. Det här är en av dessa.

onsdag 16 augusti 2017

Whiteout



Titel: Whiteout
Genre: Action/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada/Frankrike/Turkiet
År: 2009
Regi: Dominic Sena
I rollerna: Kate Beckinsale, Tom Skerritt, Gabriel Macht, Columbus Short

Handling: U.S. Marshal Carrie Stetko tvingas jaga en mördare på det mörka och iskalla Antarktis. Det blir en kamp mot tiden, då hon bara har tre dagar på sig att spåra mördaren, innan solen försvinner och området sänks i ett sex månader långt mörker.

Omdöme: Detta är en film man inte ska ha några förväntningar på, den saken hade jag klart för mig. Med det sagt var det något som lockade med en seriemördare på Antarktis. Skulle man få se något i stil med Insomnia (2002) där en jakt på en mördare utspelar sig i Alaska? Nej, inte riktigt. Istället blir det snarare lite som The Thing (1982), eller kanske mer likt dess prequel The Thing (2011).



Kort innan området ska evakueras och alla ska flygas ut innan den sex månader långa period då solen försvinner infinner sig, kommer det in en rapport om att en död kropp har hittats. U.S. Marshal Carrie Stetko (Kate Beckinsale) är stationerad på Antarktis och tar sig ut till fyndplatsen tillsammans med läkaren Dr. John Fury (Tom Skerritt) och piloten Delfy (Columbus Short). Vad de finner är en död man som inte dött från naturliga orsaker. Det blir startskottet på en jakt efter en isyxmördare och en last ombord ett sovjetiskt plan från 1950-talet.



Upplägget/tanken är inte så tokig. Gillar att det inte bara blir en jakt på en mördare där ute utan även ett mysterium med lasten och det sovjetiska fraktflygplanet. Det hela hade dock kunnat göras klart bättre, med lite mer finess och bättre prestationer. En sak som stör mig är att effekterna vid snöstormarna inte är så där jättebra och det tar ifrån en del från realismen. Trots det går alltså tankarna en del till The Thing när Stetko i den isande kylan tar sig till andra stationer och även finner flygplanet.



Vad gäller prestationerna borde man kräva mer av Kate Beckinsale, även om hon väl inte direkt har en så där jätteövertygande roll att spela. Detsamma kan man säga om de flesta. Med ett undantag - Tom Skerritt. Veteranen Skerritt, här i bästa Kris Kristofferson skägget, är superstabil varje gång han är med. Det är synd att man inte kunde omgärda honom med andra gedigna veteraner av samma slag.



Vad jag inte visste förrän när eftertexterna börjar rulla är att det hela baseras på en serietidning med samma namn. Detta kanske förklarar den effektbaserade snön och lite annat där ute. Men förutom detta inslag håller sig filmen realistisk och man hade inte trott att det baseras på en serietidning om det inte hade stått på slutet. Filmen är väl aningen bättre än väntat och funkar för stunden, men fortfarande inte direkt bra eller för den delen minnesvärd.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.5

tisdag 15 augusti 2017

The Man from U.N.C.L.E.



Titel: The Man from U.N.C.L.E.
Genre: Action/Komedi/Äventyr/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2015
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Hugh Grant

Handling: Under tidigt 1960-tal deltar CIA-agent Napoleon Solo och KGB-agent Ilya Kuryakin i ett gemensamt uppdrag emot en mystisk kriminell organisation som jobbar för ökad spridning av kärnvapen.

Omdöme: Med Guy Ritchie vet man inte riktigt vad man får. Eller rättare sagt, man vet ungefär vad man får, men standarden varierar en del och ofta känns det som hans jakt efter coolhet kan ta över och förstöra en film snarare än hjälpa den att bli bättre. Efter sina två första filmer Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) och Snatch (2000), blev det två mellanfilmer med actionfilmerna Revolver (2005) och RocknRolla (2008) innan det var dags för Sherlock Holmes (2009).



Denna film kan man säga blir som en blandning mellan "Mission: Impossible", "The Persuaders!" (eller "Snobbar som jobbar" som serien även var känd som) och James Bond. Inledningsvis är det mer av "Mission: Impossible"-varan då CIA-agenten Napoleon Solo (Henry Cavill) och KGB-agenten Ilya Kuryakin (Armie Hammer) drabbar samman i Östberlin mitt under kalla kriget, 1963. Östtyskan Gaby (Alicia Vikander) hamnar mellan dem då hon är nyckeln till att komma åt hennes farbror som är en gammal nazist som jobbar åt ett fascistiskt italienskt par i Italien. De är i full färd med att framställa en kärnvapenbomb och måste stoppas till varje pris.



Filmen har redan från början en något för lättsam och nästan spoofaktig stil. Det hela baseras på gamla tv-serien med samma namn från 60-talet. Då jag inte sett serien, även om jag kände till den, är det svårt att säga om serien hade samma lite fjantiga och lättsamma stil. Det känns som det är något Guy Ritchie valt att lägga till för att få med humor i det hela. För egen del känns det dock fel, speciellt då humorn och lättsamheten inte riktigt funkar.



Under filmens första halva känns humorn väldigt torr och det är inget fel i sig. Problemet är istället att de tre huvudpersonerna Henry Cavill, Armie Hammer och Alicia Vikander känns alldeles för stela och lyckas inte vara särskilt roliga eller charmiga för att klara av det hela. Det var t.ex. en helt annan sak när Roger Moore och Tony Curtis i "Snobbar som jobbar" charmade oss och bjöd på torr, men lyckad humor då de hade det i sig.



Det bör dock sägas att det blir bättre längre fram, precis som filmen. Efter runt halva filmen blir det både seriösare och bättre. Även humorn och samspelet mellan Henry Cavill och Armie Hammer funkar bättre och ger en del småskratt. Alicia Vikander däremot känns fel mest hela tiden. Hon känns mest butter och övertygar inte under någon del av filmen. Hon funkar bättre i andra typer av filmer, men tyvärr inte här.



När filmen kommer in i sitt slutskede under den sista tredjedelen, får man en klart bättre film och James Bond-vibbarna blir tydliga. Man märker att Guy Ritchie har potentialen att göra en riktigt bra film då det på sina håll blir riktigt bra och stämningsfullt gjort. Det är därför synd att det inte kunde vara gjort så redan från början. Det blir i princip som två filmer där den första halvan är en lättsam spoof som inte verkar leda någonvart. Under den andra faller bitarna på plats och man liksom skärper till sig och allvaret, fortfarande med en del humor, funkar då så pass mycket bättre.



Allt som allt en ganska underhållande film men alltså med två stora problem. Det ena är de tre skådespelarna i huvudrollerna som inte klarar av att bära upp filmen. Flera av de övriga skådespelarna funkar desto bättre, inte minst Sylvester Groth i rollen som farbror Rudi. Det andra är att filmen är för lättsam under stora delar av filmen. Utan skådespelarna för att klara av detta blir det en miss som inte går att reparera.



Det som till stor del väger upp filmens svagheter är sättet den är ihopsatt på med ett lekfullt och oftast bra foto, och dessutom för det mesta passande musik som fångar eran bra. I eftertexterna visar det sig att man använt sig av mindre känd, men bra musik av inte minst Ennio Morricone och Stelvio Cipriani vid sidan av andra klassiska italienska låtar som passar klart bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3