lördag 21 april 2018

Columbus



Titel: Columbus
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Kogonada
I rollerna: Haley Lu Richardson, John Cho, Parker Posey, Rory Culkin

Handling: Casey bor med sin mamma i en liten ort i den amerikanska mellanvästern. Jin, en besökare från en annan del av världen, ser efter sin döende pappa. Tyngda av framtiden finner de respit i varandra och arkitekturen omkring sig.

Omdöme: Två ensamma själar träffas i Columbus, Indiana. Ett Columbus som visar sig ha en hel del fin arkitektur. Casey (Haley Lu Richardson) fascineras av arkitektur och har vad som krävs för att plugga vidare. Hon vill dock inte lämna sitt Columbus. Hon jobbar på biblioteket där hon umgås med kollegan Gabe (Rory Culkin) och har en mamma i Eleanor (Parker Posey) som behöver hennes stöd. Jin (John Cho) har återvänt till USA från Sydkorea efter att hans arkitektfar hamnat på sjukhus i Columbus. Casey och Jin börjar utforska Columbus arkitektur samtidigt som de finner stöd och tröst i varandra.



Columbus, Ohio känner man till, men Columbus, Indiana var en ny bekantskap. Något som blir intressant, och som lockade med filmen, är att arkitekturen blir det centrala för berättelsen. Åtminstone till en början. För när Casey och Jin träffas och umgås, visar Casey honom sina favoritbyggnader runt staden. Det är ett elegant foto och en stillsam, lågmäld känsla under stora delar av filmen. Nästan lite meditativt. Man väntar bara att filmen ska höja sig.



Tyvärr visar det sig att filmen blir lite enformig och tom istället för att växa och ge en något mer. Det blir förvisso trevligt att ta del av de vackra bilderna och arkitekturen i Columbus, men Casey och Jin känns lite för tråkiga som personer. Eller så är det så enkelt att John Cho och Haley Lu Richardson inte klarar av att lyfta sig. Men nej, det känns snarare som deras karaktärer är lite trista och att manuset hade tjänat på att bjuda på lite mer känslor och dramatik.



Även om man hade velat få ut lite mer av filmupplevelsen och historien, är det ofrånkomligt att inte uppskatta bildspråket som alltså till stor del gör det hela värt en titt. Nu är det inte som så att själva historien om Casey och Jin är helt utan intresse. De har båda sin historia att berätta och det leder till något när allt är sagt och gjort. Men hade personligen velat känna mer för de två och fått fler vackra, gripande och minnesvärda ögonblick som nästan helt saknas.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

fredag 20 april 2018

Hostiles



Titel: Hostiles
Genre: Västern/Drama/Äventyr
Land: USA
År: 2017
Regi: Scott Cooper
I rollerna: Christian Bale, Rosamund Pike, Wes Studi, Ben Foster, Jesse Plemons, Rory Cochrane, Timothée Chalamet, Peter Mullan, Stephen Lang

Handling: Året är 1892 när den legendariske armékaptenen Joseph J. Blocker motvilligt går med på att eskortera en döende Cheyenne-hövding och hans familj genom farligt territorium.

Omdöme: Regissören Scott Coopers tre tidigare filmer Crazy Heart (2009), Out of the Furnace (2013) och Black Mass (2015) var alla stabila och bra filmer. Med dessa tre filmer i åtanke visste man ungefär vilken typ av västern som väntade.



Det är en allt annat än munter historia vi bjuds på från alla första stund. Det är ogästvänlig mark vi bekantar oss med. Året är 1892 och Rosalie Quaids (Rosamund Pike) familj blir dödad av Comanche-indianer som inte skyr några medel när de är i farten.



Armékaptenen Joseph J. Blocker, även kallad Joe (Christian Bale) får tillsammans med fyra andra soldater i uppdrag att föra den döende Cheyenne-hövdingen Yellow Hawk (Wes Studi) och hans familj till sina hemtrakter i Montana. På vägen stöter de på Rosalie och ger sig ut på ett både blodigt och själsligt äventyr.



Med en relativt långsam och lågmält berättad historia, känner man åtminstone till en början att det kan bli en ganska jobbig film att ta sig igenom. Här finns inga direkt trevliga personer att stifta bekantskap med. Eller så har de sett och utsatts för saker som förstört dem. I vissa fall så pass att de håller på att förlora förståndet. I andra fall till den grad att det lätt kan svartna till framför ögonen på dem.



Sakta men säkert växer filmen och man kommer nära inpå dessa karaktärer man följer. Joe, Rosalie och Yellow Hawk med de övriga kommer varandra närmare och inser att de måste lägga stridsyxorna åt sidan för att ha en chans att överleva. Det blir inte så tillrättalagt som det lätt hade kunnat bli utan den mörka tonen består. Dock fattar man tycke för dessa människor och det blir då enklare att engagera sig och nyfiket följa utvecklingen under de lite över två timmarna.



Det må inte vara någon ny The Last of the Mohicans (1992) vad gäller känslor, dramatik, gripande scener och landskap. Men den har trots allt något bara man har lite tålamod och inte känner att det är för tungt och dystert att ta sig igenom, vilket det till en början alltså ger sken av. Definitivt värt en titt och ger en del att ta med sig. Men att det skulle vara en film att se när man vill bli på bra humör eller känner sig nere är inte direkt att rekommendera.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

torsdag 19 april 2018

Mina favoritprestationer - 1945

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Trevor Howard (Brief Encounter)

Som den kärlekskranke Dr. Alec Harvey.



Celia Johnson (Brief Encounter)

Som den kärlekskranka Laura Jesson.



Ann Savage (Detour)

Som femme fatalen Vera.



Gene Tierney (Leave Her to Heaven)

Som femme fatalen Ellen Berent Harland.



Ray Milland (The Lost Weekend)

Som den alkoholiserade Don Birnam.



Joan Crawford (Mildred Pierce)

Som den starka kvinnan Mildred Pierce.



Joan Bennett (Scarlet Street)

Som lurendrejaren Katharine "Kitty" March.



Dan Duryea (Scarlet Street)

Som den småkriminelle Johnny Prince.



Ingrid Bergman (Spellbound)

Som psykiatrikern Dr. Constance Petersen.



Gregory Peck (Spellbound)

Som den mordmisstänkte mannen utan minne John Ballantyne.


onsdag 18 april 2018

Gringo



Titel: Gringo
Genre: Action/Komedi/Kriminalare
Land: USA/Australien
År: 2018
Regi: Nash Edgerton
I rollerna: David Oyelowo, Joel Edgerton, Charlize Theron, Sharlto Copley, Thandie Newton, Amanda Seyfried

Handling: En amerikansk affärsman med intresse i ett läkemedelsföretag hamnar i trubbel på grund av en händelse i Mexiko.

Omdöme: De australiska bröderna Joel & Nash Edgerton gjorde långfilmsdebut med The Square (2008) som regisserades av Nash Edgerton med manus av Joel Edgerton. Det var sedan dags för Joel Edgerton att skriva och göra regidebut med The Gift (2015). Denna gång har man ett manus som inte är skrivet av dem och som har en lite lättsammare ton än de två tidigare nämnda filmerna.



Läkemedelsindustrin är en stor business och Richard Rusk (Joel Edgerton) är VD för Cannabax som är i full färd med att börja producera marijuanapiller. Eftersom det är en gråzon måste Rusk och hans högra hand Elaine Markinson (Charlize Theron) övertyga investerare om att det hela är en bra investering och legalt. Men Cannabax, vars fabrik ligger i Mexiko, har gjort affärer med en drogbaron. Nu vill de avsluta affärerna då allt ska vara legalt. Det är här en av Rusks anställda, tillika gamla skolkamrater Harold Soyinka (David Oyelowo) hamnar i trubbel nere i Mexiko.



Vad som på förhand verkade vara mer av en komedi visar sig bli ganska fartfylld och underhållande. Man etablerar tidigt att det finns tre historier som följs och sammanlänkar till en under filmens gång. Dels är det Rusk och Elaine, dels är det Harold och så är det ett par som ska ner till Mexiko för att smuggla ut lite droger. Historien med paret känns redan från början svagast och hade i stort sett kunnat tas bort helt från handlingen. Nu fyller de en funktion, men deras inblandning hade enkelt kunnat ersättas på annat sätt.



Filmens behållning blir främst Harold som är en nigeriansk immigrant som försöker göra rätt för sig och vara en hederlig och hårt jobbande medborgare, men som hela tiden stöter på problem. Han spelas bra av David Oyelowo som känns naturlig i rollen. Det blir även lite mer actionfyllt och roligt när en viss Mitch (Sharlto Copley) dyker upp som lejd för att fixa röran i Mexiko. Allt som allt bjuds man på underhållning för stunden, varken mer eller mindre. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.0

tisdag 17 april 2018

TISDAGS DOK: Mountain



Titel: Mountain
Genre: Dokumentär
Land: Australien
År: 2017
Regi: Jennifer Peedom

Handling: Musikalisk dokumentär om världens högsta bergstoppar och människans relation till dem.

Omdöme: Vad är fascinationen med höga berg och varför känner människan ett behov av att utmana ödet för att kunna ta sig uppför och nedför dem? Det kan man i korta drag säga att denna dokumentär av Jennifer Peedom behandlar.



Med berättarröst av Willem Dafoe och till musik av Australiens filharmoniker bjuds vi på hissnande vyer över några av de högsta, farligaste och vackraste bergen runt om på jorden. Musiken kan man säga blir en viktig krydda till det hela då det är sparsamt med berättarröst och ännu mindre handling. Musiken är av varierat slag. Stundtals bidrar den till en mäktig upplevelse, men många gånger lyckas den inte lika bra.



Det blir mest en naturdokumentär utan röd tråd. Eller, den röda tråden ska vara människans fascination med berg, men eftersom man inte följer någon specifik individ eller grupp människor, känns det efter ett tag lite trist. Mer som en TV-dokumentär där man slängt ihop material från andra dokumentärer, för det är precis vad man gjort här. Detta i kombination med eget material så klart, men det känns inte som mer än en medioker dokumentär. Stundtals vackert och bjuder även på en del våghalsiga tricks i olika form. Men lite besviken blir man trots allt.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

måndag 16 april 2018

Omnipresent



Titel: Omnipresent
Genre: Drama
Land: Bulgarien
År: 2017
Regi: Ilian Djevelekov
I rollerna: Velislav Pavlov, Teodora Duhovnikova, Vesela Babinova, Anastassia Liutova

Handling: Emil, författare och ägare av en reklambyrå, blir gradvis besatt av att spionera på sin familj, vänner och anställda via dolda spionkameror. Vad som börjar som en oskyldig hobby, eskalerar till ett maktmissbruk och kontrollbehov. Så småningom inser han att vissa hemligheter bör lämnas oupptäckta.

Omdöme: När Emils (Velislav Pavlov) pappa drabbas av en stroke, blir han sängliggandes i hemmet. Snart upptäcker de att värdesaker försvinner och genast misstänks vårdpersonal och städhjälp. Emil sätter då upp dolda kameror i föräldrarnas hem och inväntar resultatet. Endast hans far känner till deras lilla experiment. Snart har Emil och hans far fått svar på vem som ligger bakom stölderna.



Det blir startskottet på Emils experimenterande och besatthet av att övervaka sina nära och kära. Han sätter upp dolda spionkameror i sin svärfars hem, på sin frus privata psykiatrikermottagning och lokalerna på sin egen reklambyrå. Givetvis med ljudupptagning så att han vet allt som sägs om honom, hans familj, vänner och anställda.



Emil får mycket nytta av sin nya hobby. Han kan följa händelserna live på sin mobil var han än befinner sig, eller i lugn och ro på datorn. Till en början är det mest kul och han avslöjar inte för någon vad han egentligen håller på med på fritiden. Hans äktenskap är inte vad det en gång var och han börjar allt mer vara frånvarande från reklambyrån där hans syster får sköta det mesta av de dagliga rutinerna, tillsammans med de anställda. Emil behöver ju inte vara på plats för att hålla reda på vad som händer.



När Emil börjar dejta en ung kvinna som han samarbetar med åt en kund som anlitat hans reklambyrå, tar han det hela ett steg längre. Han dokumenterar deras möten och förhållande, även de mest privata och intima ögonblicken. Han berättar för oss som tittar att det är ett sätt för honom att för alltid lagra de där minnena som annars endast blir fragment av sanningen.



Filmen, som är ett renodlat drama, tar en stund att få allt på plats. Man är inte klar över vem som är vem, vad de har för koppling till huvudpersonen Emil och vad han egentligen jobbar med. Att han har det gott ställt förstår man tidigt, men att han äger en reklambyrå och vad alla han spionerar på har för funktion tar en stund att etablera. Därför är det lite svårt att komma in i det hela förrän en bra bit in.



Eftersom filmen har med övervakning att göra och man hade fått för sig att han skulle få se något mörkt ske, möjligtvis ett mord eller liknande, satt man under över halva filmen och väntade på när det skulle ske. Men det visar sig bli vardagsproblem som lögn, svek, sex och annat smått och gott som Emil får ta del av. Han inser att ja, han sitter på en massa information om allt och alla i hans närhet, men blir han lyckligare av detta? Det blir snarare en börda än något annat.



När man kommit en bra bit över halva den två timmar långa speltiden, har karaktärerna och Emils övervakning skapat tillräckligt med intresse för att bjuda på en bra final. Det är nämligen som så att man sitter på en liten överraskning under sista delen av filmen som höjer filmen och ger en lite rysningar. Det är ett smart sätt att avsluta det hela på och får allt att falla på plats. Det känns dock som filmen är lite för utdragen under mitten och att man som tidigare nämnts borde förklarat saker bättre för att snabbare komma in i det hela. Intressant och inte alls tokigt drama med flera lager när man väl summerar allt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2

---

Sågs under 25:e upplagan av DEF - Dagar av Europeisk Film.

söndag 15 april 2018

The Other Me



Titel: Eteros ego / The Other Me
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Grekland
År: 2016
Regi: Sotiris Tsafoulias
I rollerna: Pigmalion Dadakaridis, Dimitris Katalifos, Manos Vakousis, François Cluzet

Handling: Aten skakas av fem till synes olösbara mord. För att lösa de mystiska dödsfallen tar en konfunderad polisavdelning hjälp av Dimitris Lainis, en ung kriminologiprofessor med Aspergers syndrom. Deras enda ledtråd är citat av Pythagoras och siffran 220...

Omdöme: En grekisk seriemördarfilm, kan det vara något tro? Dimitris Lainis (Pigmalion Dadakaridis) är en duktig kriminologiprofessor i Aten. När polisen behöver hjälp för att försöka lösa ett par mordfall som verkar vara utförda av samma gärningsman, rekommenderas Dimitris av sin mentor. Dimitris är autistisk, vilket gör att han inte har något socialt liv att tala om, utan är istället helt uppslukad av att forska om seriemördare.



Ganska tidigt i filmen när det andra eller tredje mordet sker, är det svårt att inte tänka på Se7en (1995) med tanke på att mördaren lämnar text skriven med offrets blod på brottsplatserna. Texten är citat av matematikern och filosofen Pythagoras. Till dessa citat länkar Dimitris siffran 220 som blir återkommande i utredningen. Men vad betyder det egentligen och kan det föra honom och polisen närmare motivet och mördaren? Han får till slut hjälp av den franske matematikern och experten på grekisk historia, Marcel de Chaffe (François Cluzet).



Även om tankarna till en början går till Se7en (1995), blir det hela nästan mer som en form av klassisk giallo-historia där mördaren klädd i svart dödar sina offer med olika tillvägagångssätt och lämnar gåtor till den handfallna polisen. Dimitris luskar i det hela, men har svårt att komma fram till något konkret.



Det blir mer av ett mordmysterium än en spännande thriller, vilket inte behöver vara fel, men här hade man önskat sig mer nerv. Man får ta del av några av mordfallen, men då man inte följer mördaren hamnar allt fokus på Dimitris och hans trista liv. Det enda han har, förutom att gräva ner sig i mordfallen, är hans far som ligger döende på sjukhus. Det är inte mycket att glädja sig över.



Filmen har en genomarbetad story och en del tyngd, men det blir inte så bra som det kunde ha blivit. Huvudkaraktären Dimitris är lite för trist och man hade önskat att han hade uppvisat fler intressanta eller åtminstone udda karaktärsdrag. Det blir som tidigare nämnts inte särskilt spännande eller nervigt vilket är lite trist med tanke på typen av film och att materialet fanns där. Sen är upplösningen på det hela inte tillräckligt speciell för att lyfta helheten. Absolut inte dålig, men inte så tät som man hade önskat sig av en thriller.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.9

---

Sågs under 25:e upplagan av DEF - Dagar av Europeisk Film.

lördag 14 april 2018

Euthanizer



Titel: Armomurhaaja / Euthanizer
Genre: Drama/Thriller
Land: Finland
År: 2017
Regi: Teemu Nikki
I rollerna: Matti Onnismaa, Jari Virman, Hannamaija Nikander, Heikki Nousiainen

Handling: Bil- och motorcykelmekanikern Veijo Haukka avlivar djur som en sidoverksamhet. Samtidigt hyser han större empati med djuren än med dess ägare, vilket han inte är sen med att påpeka.

Omdöme: Skulle Sverige kunna göra en sån här film som våra finska grannar bjuder på här? Tror bestämt att svaret är ett rungande nej. Kanske Norge, möjligtvis Danmark. Det är kul att kunna konstatera att det är en klart lyckad film vi bjuds på. Nog inte för alla, men däremot för de som vill se en något udda huvudperson med starka principer och ett samhälle där man tar hand om sina problem på egen hand.



Veijo (Matti Onnismaa) är en man i övre 50-års åldern som bor ensam ute i skogen. Där mekar han med motorcyklar och erbjuder även sina tjänster för de som vill avliva sina husdjur. Han är välkänd i trakten som en man som gillar djur mer än människor. Han visar upp en tydlig moralisk inställning till det hela, och är en principfast person. Hans far är inlagd på sjukhus och de verkar ha en bitter relation till varandra. Veijo börjar så smått träffa och lära känna sjuksystern Lotta (Hannamaija Nikander) samtidigt som en av de lokala bråkmakarna Petri (Jari Virman) hamnar i luven på Veijo vilket skapar turbulens i Veijos annars stillsamma liv.



Det är en film med en del humor, en del värme men framförallt en mörk historia om en man som inte viker ner sig och som man inte ska provocera. Veijo är nämligen inte sen med att ge igen med samma mynt eller värre. Dessutom har han inte mycket att förlora och är alltså en man som starkt drivs av moraliska frågor. Den finska skogen blir inte densamma när historien är slut.



Det hela blir till en tillfredsställande liten film som gör en hel del rätt. Kul att se något lite annorlunda och att det inte blir så tillrättalagt. Man vill liksom hela tiden se vad som ska hända härnäst och hur det ska sluta för Veijo, Lotta och Petri. Just Petri är en smårolig karaktär då han är osäker på sig själv och mest befinner sig i ett raseriutbrott filmen igenom. Man sitter och småskrattar åt honom, men samtidigt som han är småpatetisk är han farlig då han vill hävda sig för sina vänner med inte helt rumsrena åsikter. Betygsmässigt hamnar det mellan en stark trea och svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

---

Sågs under 25:e upplagan av DEF - Dagar av Europeisk Film.