onsdag 18 januari 2017

Christine



Titel: Christine
Genre: Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Antonio Campos
I rollerna: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia

Handling: Historien om Christine Chubbuck, en nyhetsreporter på 70-talet som måste tackla depression och arbetsrelaterad frustration när hon försöker avancera i sin karriär.

Omdöme: På en relativt liten TV-station i Florida arbetar det lilla teamet med att rapportera och leverera färska nyheter till sina tittare. En av reportrarna på fältet är Christine (Rebecca Hall) som snart ska fylla 30 år och strävar efter att gå vidare och hamna på en större station. Hon har uppenbarligen talangen och arbetsmoralen, men ser sällan på uppgiften på samma sätt som TV-stationens chef Mike (Tracy Letts).



Vad som komplicerar Christines liv är att hon inte bara haft problem med depression utan även inte mår bra fysiskt. Hon bor tillsammans med sin mor och även om de kan prata om allt så är det långt ifrån optimalt. Christine har också vissa känslor för medarbetaren, nyhetsankaret George (Michael C. Hall). Hon har dock inte vågat eller känt att det varit rätt tillfälle att gå ut med honom utanför jobbet.



Detta visar sig vara ett ganska tungt drama. Inledningsvis går tankarna till Network (1976) där ett nyhetsteam försöker få upp tittarsiffrorna på en TV-station. Här är det lite samma sak där chefen Mike vill få in mer sensationsnyheter, något Christine inte alls håller med om då hon vill fördjupa sig i reportage med hopp och värde. Den stora skillnaden mellan filmerna är att det här i princip helt handlar om en person - Christine. Hon mår inte bra och frågan är vad som kan ändra på hennes inte minst psykiska ohälsa.



Brittiskan Rebecca Hall axlar titelrollen och gör det bra. Hon känns hela tiden helt fokuserad på uppgiften och allvarlig som hennes karaktär är. Dock kan jag störa mig en aning på att hon som brittiska brer på med den amerikanska engelskan, något hon inte riktigt klarar lika bra som vissa andra. Hon får mig förresten att tänka lite på Shelley Duvall (sett till utseendet) i The Shining (1980). Tracy Letts är annars den vid sidan om henne som levererar en genomgående bra prestation som hennes chef Mike. Han känns trovärdig varje gång han dyker upp. Men alla sköter sig i de mindre rollerna.



Då det är en så dyster och genomgående blek film, gör det att man har något svårt att engagera sig fullt ut. En stor anledning är att Christine som karaktär inte är helt lätt att tycka om. Hon är inte speciellt trevlig mot sina medarbetare eller sin mor, och då blir det svårt att känna sympatier, trots att vad hon går igenom inte kan vara lätt. Kanske hade man kunnat visa detta på ett annat sätt för att få en att känna mer för henne än vad man gör. Dock är upplösningen dramatisk och minst sagt sorglig som definitivt ger en något att fundera över. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 17 januari 2017

Moonlight



Titel: Moonlight
Genre: Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Barry Jenkins
I rollerna: Naomie Harris, Mahershala Ali, Trevante Rhodes, André Holland

Handling: Moonlight är ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han växer upp utanför Miami. Historien följer hans kamp om att finna sin plats i denna värld. Det är en tidlös historia om mänsklig kontakt och om de ögonblick och krafter som formar våra liv och gör oss till dem vi är.

Omdöme: Detta är en historia som i tre faser följer en ung grabb som går igenom tonåren och växer upp till att bli vuxen. Hans namn är Chiron och han är en liten, blyg och tystlåten grabb. Han kallas även för Little eller Black av sina vänner och de som mobbar honom. Han bor med sin ensamstående mamma Paula (Naomie Harris) vars drogproblem givetvis ger honom diverse problem. En lokal knarklangare i Juan (Mahershala Ali) blir en slags fadersfigur åt honom, men mamma Paula vill självklart inte att hennes son ska umgås med honom, knarklangare som han är. Hans uppväxt och känsla av att vara annorlunda kommer forma honom till vem han blir.



Utan att veta något mer än att det skulle handla om en godhjärtad knarklangare, var inställningen att det skulle vara en film som handlar om drogträsket och drömmar. Så blir det inte. Här finns en godhjärtad knarklangare i Juan, men det är alltså inte honom det handlar om. Hans påverkan på Chiron bör dock inte underskattas. Däremot är man lite fundersam till hur många knarklangare det finns som inte bara är godhjärtade som Juan utan även lever ett så homogent liv som han verkar göra här.



Vad jag uppskattar med den här filmen är att den är förvånansvärt lågmäld med tanke på att droger befinner sig lite överallt i karaktärernas liv. Det är inte en film om droguppgörelser eller gäng, utan om Chiron och hans resa från att vara liten pojk till att bli vuxen. Det blir en nästan poetisk resa på sina håll och det är något filmen lyckas få fram fint. Det hade nästan kunnat vara ännu mer av den varan, men då hade det kanske känts lite för tillrättalagt.



Vad gäller prestationerna är det genomgående solida eller klart bra prestationer. Man hade gärna sett mer av karaktären Juan och lite överraskad var jag att han inte var med mer. De tre som spelar Chiron funkar alla bra de med, inget att klaga på där. Den som annars är genomgående bäst och lämnar störst avtryck är brittiskan Naomie Harris som övertygar som mamma Paula, inte bara med sin prestation utan även med sin amerikanska engelska som känns fläckfri (vilket långt ifrån är fallet med brittiska eller för den delen utländska skådespelare som ska spela amerikaner).



Eftersom filmen är indelad i tre delar och varje del är lika intressant, om än på olika sätt så blir det en genomgående trevlig titt. Den sista delen känns möjligtvis en aning enformig då den till stor del utspelar sig på ett ställe, men man får till det bra till slut. Gillar också att filmen avslutas i precis rätt läge. Många gånger vill man lägga på ett slutord eller liknande som liksom tar en ur ögonblicket. Det gör man inte här och det gör att man tar med sig känslan filmen skapat på ett fint sätt. Svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.6

måndag 16 januari 2017

Jack Reacher: Never Go Back



Titel: Jack Reacher: Never Go Back
Genre: Action/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kina
År: 2016
Regi: Edward Zwick
I rollerna: Tom Cruise, Cobie Smulders, Aldis Hodge, Danika Yarosh

Handling: Susan Turner har tagit över Jacks gamla utredningsenhet. När hon plötsligt arresteras för landsförräderi måste Reacher, övertygad om hennes oskuld, frita henne från arresten. Snart inser han att gripandet bara är en liten del av en större konspiration, som det är upp till honom att avslöja innan den kostar dem båda livet. På flykt undan lagen upptäcker Reacher en hemlighet från hans förflutna, vilken kan komma att förändra hans liv för alltid.

Omdöme: Den första filmen Jack Reacher (2012) var långt ifrån en favorit, men på sina håll bjöds man på en ganska ok actionfilm. Det var en film som inledde klart lovande, men som sedan tappade längre in. Denna uppföljare lockande inte särskilt mycket om man ska vara ärlig, men lite action utan förväntningar kan i vissa fall bli till något positivt, eller åtminstone bjuda på lite underhållning för stunden.



Med en ny regissör i Edward Zwick var det oklart vad filmen skulle göra för att övertyga. Hans filmer har både blandat och gett där Glory (1989) är hans klart bästa, men det var också länge sen. Vad man får är en film som försöker vara något i stil med Jason Bourne-filmerna och Mission: Impossible-filmerna. Det är en del action, lite humorn på sina håll och med Tom Cruise som ska göra det mesta, inklusive producera filmen.



Ok, så detta visar sig vara en riktigt oinspirerad film från början till slut. Cruise verkar först och främst ha sett till att han är den enda stjärnan i filmen, vilket förvisso inte behöver vara några problem i sig. Problemet är att varken han eller de övriga levererar. Han känns fullsprutad med botox i ansiktet och rör inte på sin min filmen igenom, riktigt stel och tråkig är han. Roligast är nästan att han (Jack Reacher) ska vara 40 år!



Vid sidan om Cruise syns Cobie Smulders som major Turner som slår sig ihop med Reacher. De två blir jagade av utsända mördare samtidigt som de försöker komma till botten med en konspiration. Hon är i princip lika stel och tråkig som Cruise, trots att hennes roll borde vara ganska tacksam att spela. De övriga birollerna är inte heller något att hänga i julgranen vare sig det är tonårstjejen, den utsände huvudmördaren eller någon av de andra.



När halva speltiden av den nästan två timmar långa filmen gått, känns det faktiskt lite småjobbigt att det fortfarande är en timme kvar. Som tur är blir det väl aningen bättre under den andra delen av filmen. Det händer lite mer och actionbiten trappas upp. Men det betyder inte att det blir särskilt mycket bättre då historien är full av hål, Reacher verkar vara synsk (är han det?), man får osannolika sammanträffanden och annat som inte funkar. Sämre än förra filmen och fler kommer man inte se.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.2

söndag 15 januari 2017

Mindhunters



Titel: Mindhunters
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA/Storbritannien/Holland/Finland
År: 2004
Regi: Renny Harlin
I rollerna: Val Kilmer, Christian Slater, LL Cool J, Kathryn Morris

Handling: En grupp studerande vid FBI:s program för psykologisk profilering placeras på en ö för det slutgiltiga provet i sin utbildning. Saker börjar snart gå väldigt snett och de har ingen möjlighet att kalla på hjälp utifrån.

Omdöme: Sju studerande, deras chef och en polis som ska övervaka det hela, flygs ut till en isolerad ö för att genomföra det slutliga testet i sin utbildning. Det handlar om FBI:s program för psykologisk profilering och de inblandade vet att detta kommer bli det svåraste testet de ställts inför. Deras krävande chef Harris (Val Kilmer) ger dem de sista instruktionerna innan han lämnar ön. När saker börjar gå snett vänds alla blickar mot Gabe (LL Cool J), polisen som ingen vet något om.



Detta är en film som man kan säga är en kombination av Cube (1997) och Saw II (2005). De är isolerade på ön med dess byggnader där någon gjort det hela till en "lek" och de har en viss tid på sig att försöka lista ut vem som står på tur och försöka förhindra det hela. Samtidigt är de misstänksamma mot varandra då någon av dem mycket väl kan vara mördaren. Tiden är knapp så nu gäller det att ta fram allt de lärt sig om de vill ha en chans att överleva.



Renny Harlin är inte direkt någon storregissör, men underhållande filmer som Die Hard 2 (1990) och Cliffhanger (1993) gör trots allt att man vet att det finns potential. Här har man ett trevligt upplägg och ett mysterium där alla är misstänkta och ingen kan känna sig säker. Trots detta känner man relativt tidigt vem som kommer vara "hjälten" och överleva när allt är sagt och gjort. Visst visar det sig också vara så, men vägen dit är ändå tillräckligt underhållande och småtrevlig för att detta ska vara värt en titt. Helhetsintrycket är dock att filmen med några små ändringar kunde ha blivit något bättre.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.4

lördag 14 januari 2017

Patriots Day



Titel: Patriots Day
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Peter Berg
I rollerna: Mark Wahlberg, John Goodman, Kevin Bacon, J.K. Simmons, Michelle Monaghan

Handling: Historien skildrar händelserna kring bombdåden mot Boston Marathon 2013 genom polischefen Ed Davis och polisdetektiv Tommy Saunders ögon, som spelade en viktig roll i jakten på gärningsmännen.

Omdöme: I april 2013 skakades Boston och hela USA av terroristattacken mot Boston Marathon som krävde flera människors liv och skadade en hel del andra. Historien påbörjas dagen innan, några timmar innan loppet ska starta och dådet kommer ske. Polisdetektiven Tommy Saunders (Mark Wahlberg) har av disciplinära skäl beordrats av polischefen Ed Davis (John Goodman) att jobba i uniform under Boston Marathon innan han kan återgå till sin vanliga tjänst.



Det är inte bara Tommy Saunders man lär känna lite kort innan bomberna detonerar. Man följer även ett par andra personer som kommer att bli indragna i händelserna och vara i fokus. Några är helt vanliga människor, som ett ungt par, en pappa med sitt lilla barn, några studenter, en ung kinesisk man, ett par personer runt den tekniska högskolan inklusive en polis, plus de två gärningsmännen samt polisinspektören Jeffrey Pugliese (J.K. Simmons).



När dådet sker utbryter givetvis kaos då det samlats en stor mängd människor. Tommy Saunders är en av de som organiserar det hela så gott han kan tills överordnade kommer till platsen. Alla är självklart djupt skakade av händelserna, men arbetet med att förstå vad som hänt och vem som ligger bakom börjar per omgående. FBI, ledda av Richard DesLauriers (Kevin Bacon), sätter in alla tänkbara resurser och får snart två misstänkta att försöka lokalisera.



Om inledningen känns något trevande, blir det något helt annat efter dådet. Pulsen ökar nämligen markant när de två gärningsmännen förstår att de blivit identifierade som de skyldiga. Intressant nog är filmen som bäst när Mark Wahlberg får kliva åt sidan och man främst följer gärningsmännen i deras desperata försök att komma undan. Snaran börjar dras åt och att ta sig ut ur Boston blir näst intill omöjligt.



Filmen blir nu riktigt tät, intensiv och explosiv när de två bröderna kapar en bil och håller ägaren som gisslan. Det är sällan man känner så starkt för offret som man gör här. Det är ett gott tecken för filmen när man lär sig avsky gärningsmännen och verkligen hoppas att det ska gå bra för offret. Efter detta trappas brödernas desperation upp när de ger sig på en ensam polis och sedan konfronteras på öppen gata som blir till en stridszon. Riktigt välgjort och man är helt inne i filmen, mycket tack vare att man bryr sig om de oskyldiga och poliserna som försöker stoppa bröderna. Gillar även hur väl man integrerat riktigt material i form av övervakningsvideor som ger det hela en än mer autentisk känsla.



Är det något Peter Berg misslyckas med så är det att knyta ihop säcken, lite samma känsla man fick med hans Deepwater Horizon (2016) som gjorde mycket bra, men avslutade lite svagt. Man har lyckats behålla fokus i princip genom hela filmen och inte bli för patriotisk eller flaggviftande. Det handlar om Boston och vilket hästjobb hela staden gör, inte bara för att få fast de skyldiga utan även för att ge stöd till de drabbade och hjälpa varandra. Tyvärr kan epilogen inte hålla sig undan. Nu förstår man varför man tar med detta, men det passar inte in och sänker åtminstone för egen del den där känslan av att vara helt inne i en film och få ett bra avslut. Trots detta måste jag gå efter vad stora delar av filmen gav mig och då blir det en svag fyra, om än knappt.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

fredag 13 januari 2017

Road to the Well (med exklusiv intervju)



Titel: Road to the Well
Genre: Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Jon Cvack
I rollerna: Laurence Fuller, Micah Parker, Marshall R. Teague, Barak Hardley

***An English version can be found below the Swedish text as well as a Q&A with the director, Jon Cvack.***

Handling: Dagdrivaren Jack besöker sin gamle vän Frank, vars vardagliga liv ställs på högkant när de två blir inblandade i ett märkligt och till synes slumpmässigt mord.

Omdöme: Lite kort om filmens inledning. Frank (Laurence Fuller) har ett kontorsjobb och en flickvän. Han lever ett ganska normalt liv. Så blir han av sin chef erbjuden att under ett par månader ta en annan position inom företaget som innebär att han kommer jobba längre norrut i landet. När hans gamle vän Jack (Micah Parker) dyker upp och vill umgås, går de två ut och firar. Samma kväll ertappar Frank sin flickvän med att vara otrogen med hans chef. Då raggar han upp en attraktiv tjej i en bar och tar henne till sin bil där de kan ha lite "kul". Plötsligt dyker det upp en maskerad och beväpnad man och allt svartnar för Frank. När han vaknar upp ligger han bredvid sin bil och är avklädd med blod på sig...



Emellanåt ser man filmer man vet väldigt lite om, utan en känd regissör eller några kända namn i rollistan. Detta är en sådan film, en relativt liten film. Man kan säga att man får en neo-noir med inslag av bröderna Coen. Det är nämligen en ganska mörk historia som snabbt blir till en levande mardröm för inte minst Frank, men även Jack som blir indragen i det hela när Frank behöver hans hjälp. Men detta är inte en helt nattsvart historia då det på sina håll blir något komiskt, utan att bli en komedi.



När man inte känner till regissören eller skådespelarna, har man inget att jämföra med. Vad gäller prestationerna så är de framförallt i de tre stora rollerna genomgående bra. Laurence Fuller som Frank och Micah Parker som Jack funkar bra ihop där Micah Parker känns mest komfortabel i sin roll. När veteranskådespelaren Marshall R. Teague dyker upp (bl.a. roller i Road House, The Rock och Armageddon) får man också några av filmens bästa scener. Hela sekvensen i hans stuga är på alla sätt och vis tät, välspelad och välgjord.



Filmen har ett par scener som höjer sig över mängden, som greppar tag i en och väcker ens intresse. Det är definitivt en styrka med filmen att den lyckas få fram det lilla extra med jämna mellanrum. Dessutom har man genomgående bra musik som skapar den rätta stämningen och ett foto som till stora delar är till belåtenhet. Dock är filmen inte utan sina brister.



Jag tror att det hade varit till filmens fördel om filmens speltid på runt 105 minuter hade kortats ner en aning. Vissa scener hade man kanske kunnat vara utan medan andra blir lite utdragna, speciellt under första halvan av filmen. Vissa skådespelare i mindre roller funkar mindre bra i jämförelse med huvudpersonerna, men det stör inte nämnvärt. Det gör dock att man liksom kommer ihåg att det är en liten film trots att den sett till hela filmen gör en hel del bra. Hade bara vissa scener tagits bort och några gjorts lite bättre, så hade resultatet blivit ännu bättre.



Trots vissa svagheter är det ofrånkomligt att filmens regissör, manusförfattare och producent Jon Cvack uppvisar klar potential och den rätta känslan för att skapa denna fina lilla neo-noir. Det är en klart lovande långfilmsdebut och det känns faktiskt lite lockande att se vad han kan göra framöver då han uppenbarligen har talang.


---

Story: Drifter, Jack, pays a visit to an old friend, Frank whose mundane life is upended after the two become involved in a strange and seemingly random murder and journey up to the Northern California Sierra in order to bury the body.

Opinion: First a bit about the film's opening. Frank (Laurence Fuller) has an office job and a girlfriend. He lives a pretty normal life. His boss offers him another position in the company, which means that for a couple of months he'll work further up north in the country. When his old friend Jack (Micah Parker) shows up and wants to hang out, the two of them go out and celebrate. The same evening, Frank catches his girlfriend cheating on him with his boss. He then picks up an attractive girl in a bar and takes her to his car for some "fun". Suddenly, a masked and armed man appears and everything goes dark for Frank. When he wakes up, he's lying next to his car, stripped to his bloody underwear...

Occasionally one sees a film one knows very little about, without a known director or known names in the cast. This is such a film, a relatively small film. You could say you're getting a neo-noir with elements of The Coen brothers. It's quite a dark story that quickly becomes a living nightmare for Frank, but also for Jack who gets involved when Frank needs his help. But it's not a completely bleak story as it has some comical aspects, though it's not a comedy.



When you don't know the director or the actors, you don't have anything to compare with. As for the performances, they're mainly good in the three major roles. Laurence Fuller as Frank and Micah Parker as Jack work well together, with Micah Parker being the most comfortable in his role. When veteran actor Marshall R. Teague appears (with roles in Road House, The Rock and Armageddon), you also get some of the film's best scenes. The entire sequence in his cottage is taut, well-acted and well-made.

The film has a few scenes that stand out, that engage you and raises one's interest. It's definitely a strength of the film that it manages to bring out something a bit extra every now and then. Moreover, it has consistently good music that creates the right atmosphere and cinematography that largely captures the moment. However, the film is not without its flaws.



I believe the film would benefit if the running time of around 105 minutes was slightly trimmed. Some scenes might've perhaps been removed while others feel a bit protracted, especially during the first half of the film. Some of the actors in the smaller parts don't work as well as the main characters, but it doesn't really bother too much. It does, however, make you remember that it's a small movie, even though it does a lot of the right things if you look at the whole film. Had only certain scenes been removed and some been slightly improved, the result would've been even better.

Despite some weaknesses, it's inevitable that the film's director, writer and producer Jon Cvack has obvious potential and the right touch to create this nice little neo-noir. It's a promising feature-length debut and it actually feels a bit intriguing to see what he can do in the future as he's clearly talented.

3 - Skådespelare / Acting
3 - Handling / Story
3 - Känsla / Feeling
4 - Musik / Music
3 - Foto / Cinematography
--------------
16 - Totalt / Total

Betyg / Rating:
Mitt IMDb-betyg / My IMDb-rating: 6.5
IMDb: 8.1

---

The following is an exclusive interview with director Jon Cvack.


From what I understand, this was your feature-length debut. How did you get it made and how many days did it take to shoot the movie?

JC: It’s a pretty long story, but long story short we were financed by friends and family, along with a successful KickStarter campaign in which we raised $41,000. Still, at only $100,000 budget we were still considered a micro budget production. The entire financing process took over 18 months, during which I was constantly revising the script in order to make it feasible. Not having any studio, rich uncle, or generous benefactor to turn to when the money dried up, I basically I had to take all my surplus income from side work and put it back into the movie. I didn’t want something as silly as money to prevent us from reaching the finish line. All in all, we had 19 days of production, extended over 24 days, with half shot in Los Angeles and the other near Lake Tahoe in Northern California.


The three main actors, Laurence Fuller, Micah Parker and Marshall R. Teague, can you tell me a bit how you came about casting them?

JC: We were fortunate enough to get our casting directors Billy DaMota and Dea Vise through my former acting teacher Marcie Smolin at The Actors Circle in Culver City, CA. They’re both part of the CSA, having casted hundreds of projects, and brought invaluable insight to the process. They were able to get us all three performers. Without Billy and Dea we would have been lost.


Did you have any films that acted as inspiration for this film?

JC: Of course, working with a micro-budget as many first time filmmakers are required to do, the classic works of Aronofsky’s "Pi", Linklater’s "Slacker", Kevin Smith’s "Clerks", and Jim Jarmusch’s "Stranger than Paradise" were all influential. I've always admired their ability to do whatever they had to do in order to get their first movie made. However, it was larger films like Blood Simple, Rope, and Sideways that really had a strong impact on the overall narrative.


Who are your favorite directors? Do you have someone in particular that has inspired you?

JC: Although this changes month to month, my favorite directors are currently Paul Thomas Anderson, Louis Malle, Billy Wilder, and Werner Herzog. I also think Denis Villeneuve is one of the most exciting filmmakers to come about in over a decade.


Do you have any plans for your next feature-length film? If so, could you tell me a bit about it or what you'd like to do.

JC: I actually just finished the script about a week ago after working on it for these past nine months. I was racing to get it done before Road to the Well was released. I can’t really talk about the details just yet, but we’ll have some very exciting news soon enough! Let's just say it's a type of chamber-drama, ensemble thriller.





I'd like to thank Jon Cvack for not only giving Movies - Noir a chance to see Road to the Well, but also for answering our questions and more. Greatly appreciated and we wish him all the best with future projects!

Visit http://www.roadtothewell.com for information on how to watch it.

torsdag 12 januari 2017

Ivanhoe



Titel: Ivanhoe
Genre: Äventyr/Drama/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 1982
Regi: Douglas Camfield
I rollerna: Anthony Andrews, Sam Neill, Olivia Hussey, James Mason, Julian Glover, John Rhys-Davies

Handling: Filmatisering av Sir Walter Scotts klassiska riddarsaga om Wilfred av Ivanhoe. Ivanhoe är riddare i 1100-talets England. Vid sin återkomst från kung Rickard Lejonhjärtas korståg finner Ivanhoe sitt modersland i nöd - Rickards bror prins John har tagit makten.

Omdöme: Denna nyårsklassiker ser Ivanhoe (Anthony Andrews) agera som riddaren i nöden. Han ställs mot tre duktiga och farliga riddare, bland dem Brian Guilbert (Sam Neill). De slåss för prins John som styr och ställer i England under tiden som hans bror Richard Lejonhjärta (Julian Glover) är på korståg. När Lady Rowena (Lysette Anthony) och Rebecca av York (Olivia Hussey) kidnappas tillsammans med Isaac av York (James Mason), måste Ivanhoe slå sig samman med en riddare i svart och en viss Robin Hood för att försöka frita dem.



En iakttagelse som görs är hur många av de som dyker upp varit med i James Bond. Nu är det bara tre och inte fyra som jag först trodde. Michael Hordern i rollen som Cedric var inte med i Bond utan i en annan brittisk klassiker och favoritfilm - Where Eagles Dare (1968). Däremot var Julian Glover och Michael Gothard båda med i favoriten For Your Eyes Only (1981) som skurkarna Kristatos respektive Locque. Dessutom var John Rhys-Davies med i The Living Daylights (1987) som General Leonid Pushkin.



Detta är ett klassiskt äventyr med gott om både goda som onda karaktärer att bekanta sig med. Det finns kanske ingen som sticker ut som så där extraordinärt bra som man önskar sig i en sån här film, men det finns tillräckligt för att underhålla och behålla intresset. I de bästa filmerna i genren får man ut lite mer av både karaktärerna och storyn, men detta är absolut inte en dålig film. Med tanke på att det är en TV-film får man säga att det är lyckat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

onsdag 11 januari 2017

Winchester '73



Titel: Winchester '73
Genre: Västern
Land: USA
År: 1950
Regi: Anthony Mann
I rollerna: James Stewart, Shelley Winters, Dan Duryea, Stephen McNally, Rock Hudson, Tony Curtis

Handling: Ett Winchester-gevär tilldelas vinnaren i en skyttetävling. Detta gevär är "ett på tusen" som de säger och det finns inte många utav dem tillgängliga. När så geväret kommer ifrån ägaren, får man följa dess äventyr genom olika ägare.

Omdöme: Ett sällsynt och "perfekt" Winchester-gevär kallat Winchester '73 blir tillgängligt som pris i en skyttetävling i Dodge City. Tävlingen avgörs mellan Lin McAdam (James Stewart) och Dutch Henry Brown (Stephen McNally), två män som inte bara visar sig ogilla varandra utan även är utmärkta prickskyttar. Geväret tillfaller vinnaren, men snart stjäls det och en vild jakt på det uppstår. Det eftertraktade geväret byter snart ägare efter ägare när vapenhandlare, indianer och tjuvar kliver in i bilden. Sakta men säkert intensifieras jakten från inte minst Lins sida.



Detta är en klassisk västern som inleder med den minnesvärda prickskyttetävlingen i bästa Robin Hood-stil. Intressant nog försvinner sen James Stewart och hans karaktär Lin från handlingen lite då och då. Detta eftersom historien följer geväret i första hand och det hamnar i händerna på olika karaktärer. Vad manuset lyckas väldigt bra med är att koppla ihop karaktärerna och vägen geväret tar. Det gör att Lin, som är ute efter Dutch, till slut får sin chans att få tillbaka geväret.



James Stewart är som vanligt sevärd, detta trots att han har relativt lite att jobba med. Faktiskt ganska ovanligt att se honom försvinna från handlingen under långa stunder. Filmen kommer igång fint när duktige Dan Dureya dyker upp i rollen som Waco Johnny Dean. Han har en skön stil som liksom rör om i grytan. Inte blir det sämre när Waco möter upp Dutch samtidigt som Lin närmar sig.



Filmen lever på ett bra manus, ett par bra prestationer och en stegrande formkurva, så att säga. Det blir helt enkelt bara bättre och bättre. Som vanligt när det kommer till en Anthony Mann-regisserad film kan man inte klaga på det eleganta fotot eller gott om bra actionscener. Detta var ett av åtta samarbeten med James Stewart och även om det inte är någon av Stewarts mest minnesvärda prestationer så är det en av de bättre filmerna de gjorde tillsammans.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

tisdag 10 januari 2017

Mad Max 2: The Road Warrior



Titel: Mad Max 2: The Road Warrior
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi
Land: Australien
År: 1981
Regi: George Miller
I rollerna: Mel Gibson, Bruce Spence, Vernon Wells, Michael Preston

Handling: Mad Max driver runt i Australien och söker bensin. Han hittar en grupp fredliga oljeborrare som trakasseras av ett motorcykelgäng. Max går med på att hjälpa dem i utbyte mot en stor mängd bränsle.

Omdöme: Filmen öppnar lite kort med en berättarröst och bilder som målar upp en tydlig bild av vad girighet och krig har lett till. I den post-apokalyptiska världen är ensamvargen Max (Mel Gibson) ute och kör på de ensliga vägarna med sin hund. Han jagas av ett blodtörstigt gäng ledda av Wez (Vernon Wells). Han lyckas skaka av sig dem för denna gång, men bränslet börjar ta slut. Han träffar på en udda filur som byggt en liten flygande helikopter och som berättar om ett ställe i närheten där de har gott om bränsle då de pumpar upp det ur marken.



Stället visar sig vara ett slags fort som är välbevakat och skyddas av män, kvinnor och något barn. På utsidan är de blodtörstiga gängen ivriga att ta över fortet och lägga beslag på bränslet. Bland de i gänget skådar Max bl.a. Wez, men även hans ledare, den mäktige Humungus. Han spelas för övrigt av svenske Kjell Nilsson, men då han bär en slags Jason-mask ser man aldrig hans ansikte.



Max är en av få som känns någorlunda normal. Visst är han våghalsig och i vissa fall dumdristig, men i jämförelse med de flesta andra är han normal. Fast det är inte särskilt svårt med tanke på att alla de onda (och vissa av de goda) känns som inavel, alltså riktiga äcklar. Skönt nog är det inte så många crazy eller jobbiga karaktärer i filmen som jag hade fått för mig. Visst är mannen med helikoptern lite småjobbig och likaså ungen, men ändå inte så man stör sig på dem alltför mycket.



Ett av filmens största problem som man inte kan undvika är dess musik av Brian May (som jag trodde var Queen-medlemmen med samma namn, men det är alltså inte han). På sina håll är det helt ok och ganska passande, men alltför ofta (mest hela tiden) är det för skrikigt och inte särskilt bra, tyvärr. Satt och tänkte hur riktigt bra musik hade kunnat höja filmen. Det hade förmodligen inte varit någon favoritfilm ändå, men den hade funkat bättre som helhet än vad den gör nu.



Vad filmen lever på är dess actionscener i kombination med ett kompetent foto som gör filmen till vad den är - ett actionäventyr i post-apokalyptisk miljö. Det är en bättre och mer påkostad film än vad originalet Mad Max (1979) var, den saken är säker. Trots det är det långt ifrån en toppfilm i mitt tycke. Det är egentligen inte mycket till handling, även om det inte behövs så mycket om man bjuds på gott om action. Lite mer action hade det dock gärna ha fått vara, men filmen avslutar åtminstone starkt. Personligen föredrar jag (för ovanlighetens skull) den nyare Mad Max: Fury Road (2015), minus Max som givetvis är bäst här.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.6